De här me terapi... ingen lätt sak
Mina trauman har blivit som en hemlig historia i mitt liv, nånting jag inte berättar för nån... Inte ens för min psykolog, i våra samtal skrapar jag lixom bara på ytan. De e nånting jag bär me mig som känslomässig ärrvävnad... Min psykolog menar att jag behöver dela me mig av de jag upplevt till nån... t ex min partner. Att jag vågar va öppen me allt som hänt... att jag behöver nån som kan hjälpa mig genom att ta hand om mina sår o ge dem den omvårdnad som behövs för att kunna läka...
Undrar hur min psykolog tänkte där? Började berätta lite om hur mitt liv sett ut... innan... hurdan jag var då. Såg genast föraktet i ansiktet på psykologen... dömandet... Tog genast upp de o psykologen menade att så va de inte... menade efter en stund att de snarare va förskräckelse jag sett i hans ansikte... De förtroende o tillit jag känt blev som bortblåst... Talade om att de inte kommer att funka me honom mer o gick därifrån. Hur professionell va den psykologen? Varför inte erkänt på en gång att han kände förakt? De gör jag ju själv ibland... men där o då fanns de lixom inga andra val, jag visste inte nått annat.
Känner emellanåt en enorm ensamhet o utanförskap... nånting inom mig har gått sönder. Snacka me en ev partner funkar inte... minsta lilla lögn oavsett hur oskyldig den kan anses gör att min tillit o förtroende försvinner i 380... Hur hittar man sen tillbaka? Hur vågar man lita på den personen igen? Inte lätt de här me nära relationer... o ännu svårare me en PTSD i botten.