Livsmönster o beteenden...
Vi människor e knepiga... jag själv e inge undantag utan jag e precis lika knepig o underlig som alla andra. Jag står lixom utanför mig själv o ser hur jäkla obegripligt ja, fullständigt obegripligt jag har betett mig... Hur jag gett mig in i den ena destruktiva relationen efter den andra... När jag väl lyckats ta mig ur skiten dröjde de inte länge innan jag fastnade för samma sorts man igen... fast i en annan skepnad... Beror de på mina grundläggande behov?Hmm... ja, de finns ju många olika teorier som på olika sätt redogör för våra olika grundläggande mänskliga behov. Behovet vi har att känna trygghet finns alltid me oavsett teori... Jag t ex återskapar situationer me de känslor jag känner igen, nånting jag gör helt omedvetet o de situationerna jag återskapar e de jag själv känner igen från min barndom, tiden då jag växte opp. Mina livsmönster som kommit att prägla mig genom livet innan jag ens lärt mig prata. Frågor jag själv frågat mig som "varför händer de alltid mig?", " varför dras jag bara till riksarslen?", "va e de för fel på mig?" e just för att jag själv va totalt omedveten om varför jag gjorde som jag gjorde, tog de val jag gjorde. De förstärkte bara känslan av att mitt liv va nånting smärtsamt jag själv inte kunde påverka. De gör jäkligt ont att se... när jag själv började undersöka de val jag gjort o som gjorde att jag hamnade där jag alltid hamnade... Jäkligt smärtsamt att själv inse de, att själv bli medveten om de räcker de? Lr kommer jag finna mig själv i samma situation igen? Veta e bra... Göra ett måste... Beteendet jag lixom tränat på genom hela livet o som varit tryggt o invant har ju lixom inte funkat alls... Mina livsmönster o dess beteende sitter stenhårt. Enda sätter att få nya mönster e att träna stenhårt på att bryta de gamla mönstren, att alltid ha de nya som mitt förstahandsval... Hur lätt e de inte att falla tillbaka? Till de jag e van vid, de jag känner igen? De tar tid att bryta en vana o få in en ny!
Tufft när jag inte har nån jag kan lita på, verkligen kan lita på, nån jag vågar släppa in... Nån som hjälper o stöttar när jag känner för att ge opp när de känns jobbigt. Nån som själv inte ger opp så lätt. Nån som kämpar på me mig när jag vill ge opp. Nån som står bredvid mig... Nån annan än mina älskade barn... Inte samma sak alls inför dem låtsas jag oftast va starkare än jag egentligen e. Inte deras ansvar att finnas för mig som jag finns för dem. Den "nån" hittar jag väl aldrig...