PTSD... en del av mitt liv...
Trodde jag hade allt... kärleken, tryggheten o ett hem men... blev kränkt, förnedrad, slagen, kontrollerad I Sverige e man lixom inte mycke värd speciellt inte de man tycker e en självklarhet Jag ansökte om hjälp ett antal gånger o fick avslag... trots blåmörken o hoten hade jag de inte tillräckligt illa o va tvungen att fly Nu kan jag vakna mitt i natten o va kallsvettig... tårar som kommer o jag skakar Inte alla gånger jag minns drömmen... undrar lixom om de e samma dröm som spökar igen - en riktig mardröm som ibland triggar igång ångesten utan att jag egentligen vet varför De onskefulla, traumatiska jag levde i ska iingen behöva uppleva De räcker me en scen från en film som gör sig påmind, nån som liknar den som va me i traumat, en situation, ett ord, ett beteende o pulsen slår i 380 Emellanåt måste jag bara stänga av o fokusera på andningen o kan bli allt från okontaktbar till avståbdstagande allt för att hålla tårarna borta o ångesten i schack Sammtidigt måste jag få ha min ångest, mina tårar o mina flaschbacks som lixom spelas opp om o om igen Ångest, att känna de som att jag inte kan andas e lixom vardagsmat o ingenting jag själv kan styra över De e inte nåns fel bara mitt sätt att släppa ut mina känslor o reagera på de som kommer bara inte kommit så långt att jag klarar av att visa mig svag o hjälplös inför nån Skriver ner mina flaschbacks för att kunna förändra dem De e så här mitt liv ser ut De som finns i mitt liv kan inte göra mycke mer än visa att du finns där o samtidigt stötta mig o förstå att de här måste jag bearbeta själv