Inte lätt att sätta sig själv först...
E jag en romantiker lr bara ovanligt jävla dum i huvudet?? Helt klart de sistnämnda!! Totalt jävla pantad... Va fan tecknen fanns ju där... hela tiden! Jag valde bara att inte se dem! Hur sjukt e inte de? Vem fan kärar ner sig i nån som inte vill hångla, mysa, smeka... ja i nån som absolut INTE vill ta i mig överhuvudtaget!?? O ger fullständigt fan i om jag blir ledsen, sårad o besviken... som ger fullständigt fan i att finnas där när jag behöver. Nån som totalt saknar intresse av att ens vilja försöka lösa problem man själv ställt till me. Nån som e totalt jävla ointresserad av om jag egentligen finns där lr inte. Nån som leker me mina känslor o e så jävla feg... jävla fitta rent ut sagt, som e fylletuff o säger en jävla massa helt ur de blå o sen inte vågar stå för. Då förstår man inte varför man skulle sagt de. Nån som inte lyssnar utan hör va man vill höra... Man fixar lixom inte att bli avvisad, bortvald hur jävla ofta som helst... Vem vill känna så?? Vem vill känna sig oönskad, oälskad, värdelös, osexig, oakttrativ?? Av den som påstår sig älska en!?? O som bara älskar när allt e ok o e totalt likgiltig när de blir problem o man säger ifrån o ifrågasätter?? Då e man bortkopplad, slängd som en påse sopor o definitivt inte värd ett jävla dugg... Hur sjuk e jag inte som tänkt att de löser sig, ge lite tid åt de hela. När ska jag lära mig att inte blunda?? Lära mig se personen som personen beter sig o ge fan i att lyssna utan bara iaktta?? Otroligt hur jävla dum jag e... värsta e att jag e så förbannat lojal... lovade köra i morron... har en jävla ångest över de nu. Tur att jag kan EMRD vete sjutton hur de gått annars. Kommer inte att köra iaf utan smita iväg som nån jävla tjuv om natten. Jag fixar bara inte att köra me personen i bilen. Fixar inte att va runt personen överhuvudtaget... Jävla dåligt man mår när insikten att man aldrig betytt nånting slår ner i en... när man blivit behandlad respektlöst o sen blir anklagad för att va svartsjuk. När jag sen berättar hur jag upplever alltihop blir jag bemött me total likgiltighet... undrar va den jävla kärleken tog vägen. Enkelt egentligen... den fanns aldrig, jag va bara nån slags utfyllnad. Synd att de drabbar människor jag tycker om... de här me körningen. Hoppas de löser sig för den ändå... Lär väl hata mig... "so what" dax att jag sätter mig själv i första rummet, tar hand om mig själv. Jävla lojalitets syndromet jag har får mig väl trots allt att köra första biten innan jag drar... fan hatar mig själv när de kommer till den biten. O andra sidan har jag ställt klockan för att hinna iväg innan de vaknar här... Ska bli som svarta änkan... inte bokstavligt men blir bara "ond night stands" framöver... iofs går de framåt... De här va den minst destruktiva relation jag haft. Om man tänker på de här att "tysta ner" problemen o ge fan i att ge några som helst svar. Kan liknas vid "silent treatment"... psykisk misshandel om man drar de hårt. Annars e väl lögn o leka me andras känslor, utnyttja andra nånting åt de destruktiva de oxå. Men i de stora hela handlade alltihop bara om likgiltighet. Jag kunde ha varit precis vem fan som helst, kvinna som man. Huvudsaken va väl att slippa ensamheten... Tänk va jävla konstigt de e ändå... aldrig känt mig så förbannad värdelös o oälskad nån gång . Känt mig mer älskad när jag blivit totalt sönderslagen till o med när jag knappt kom undan me livet i behåll. Har kanske me fysisk beröring att göra.