Dandeelion.blogg.se

 

 

Vilka beteenden o känslor ska förekomma o vilka beteenden o känslor ska inte?

E de lätt att man skyller ifrån sig på partnern?

Istället för att man kanske e olycklig i sig själv?

Hur ser er egen relation ut?

Tillfredsställer er partner era behov?

Om ni t ex e deppiga o vill ha/behöver mer uppmärksamhet än vanligt?

Finns er partner där när ni behöver?

Hör de ofta av sig när ni e borta lr  bara då de själva e ensamma, av plktkänsla?

Hör ni själva av er o hur ofta?

Vem av er tar de mesta ansvaret över städning, matlagning, barn etc?

Accepteras ni förden ni e, era dåliga sidor?

Får ni/ger ni mycke kritik? Hur såg eran relation ut i början?

Va de så pirrigt o romantiskt som alla snackar om att de ska va lr gick den känslan fort över o övergick till problem o anpassningssvårigheter?

Vill bara få en liten överblick av hur era relationer ser ut. Vore kul om ni beskriver lite om er själva, mannen i ert liv, hur länge ni hållt ihop o era ”svarta” perioder.

Behöver väl lite hopp då jag (o min man) befinner mig/oss i ett svart hål igen...

 

Svarta hål hamnar man tyvärr i för att inte nämna den grå vardagen oavsett hur bra o sund relation man har. Tror att man medvetet måste välja att ta sig ur hålet tillsammans... va hjälper de om bara en väljer att försöka...? De e ett val man måste  ta tillsammans... Klart att vardagen inte alltid e rolig men man måste göra så gott man kan. Min man e inte direkt romantisk o försöker väl knappt va uppmärksam... Vi snackar inte, delar inte varanns vardag... har ingen kommunikation alls... Jag tycker själv att de e  jätteviktig att vilja/försöka kommunicera me varann. Min gubbe delar de mesta me sina vänner/bekanta inte mycke me mig utan jag får oftast höra honom dela med sig av saker då nån av hans vänner dyker opp. Vi skrattar inte ens ofta tillsammans o kramas bara om jag kramar honom. Ansvaret för matlagning, städning o tvätt ligger hos mig, Jag ser honom som den vuxna (?) människan han e... men hur ser han på mig egentligen? Vi har aldrig rett ut våra stormar... jag har visat mig sårbar o berättat hur jag känner de, han har gått in i sin "man cave" o inte kommit ut nångång. 

 

 

Jag träffade honom för snart två år (!) sen o kände att han va mannen i mitt liv. Jag blev jättekär o tänkte att äntligen har jag träffat Honom. Efter flera destruktiva relationer va han som en trygg hamn, de kändes som att jag kommit hem. Han e väldigt bra på att säga förlåt o vill snabbt försonas efter vi gapat på varann (jag e den som vräker ur mig de värsta hemskheterna). Han e egentligen fin på alla sätt...  förstående, tolerant, insiktsfull, jämställd, hjälpsam, uppmärksam o kärleksfull. Men... vi snackar inte, delar inte känslor, tankar, drömmar o ideer me varann. Vi går båda runt som katten kring het gröt om jag säger så... Känner de mer o mer som att han vill ut... lämna... men hans enorma rädsla för att va själv får honom att stanna kvar. Boven e kanske att han inte gått vidare... o inte rett ut känslorna me/för sitt ex. Känns som att hans ex finns kvar mellan oss vilket gör vår relation ohållbar i längden. 

 

 

Kanske den riktiga boven i dramat egentligen e mitt bagage...  Kan de va så att jag har en innre längtan efter nått som jag inte kan ta på, men den gör mig väldigt rastlös o olycklig. Kan de va så att jag själv aldrig blir riktigt nöjd? Jag e ju medveten om att min trassliga barndom gjort mig rädd o osäker för närhet, nånting jag själv konstant jobbar me. E kanske så att när väl förälskelsen lixom gått över har jag svårt att veta om de jag känner e kärlek lr inte. E medveten om att jag lätt börjar leta fel när allt e lugnt o helt ok omkring mig eftersom jag då blir orolig o lixom inte riktigt kan hantera de. De va jäkligt längesen jag skyllde min osäkerhet o olycka på omständigheter, länge sen jag insåg att jag faktiskt e min egen lyckas smed. Just nu e jag så förbannat ombytlig i mina egna känslor att jag inte själv inte hänger me... hur fan vet jag att de e kärlek jag känner o inte bara en förbannad rädsla för ensamheten!? Jag fnurrar ibland på att gå, lämna... de gör ont i hjärtat att jag kanske förstör för nån som älskar mig? Men... gör han de!? E han kanske oxå livrädd för ensamheten o därför nöjer sig me mig!? Älskar man nån man inte vill beröra? Älskar man nån man inte delar me sig till? Älskar man nån man inte vill kommunicera me? Jag vet inte...  jag vet bara att jag acceptera att människor inte e perfekta...

 

 

Han har tvekat på vår relation förr...Ibland e allt  bra o ibland e de dåligt, som vilken relation som helst. Han går upp i sig själv o fnurrar... Känner att han ibland tvivlar på va han känner för mig... efter ett tag känns allt bra igen de känns som att han inte tvivlar längre... Vet inte jag... har känts ett tag som att han vill lämna. Jag kan inte ta riktigt på va de e. I mina tidigare relationer e de jag som gått o andra sidan va de destruktiva. I den här relationen finns de betydligt mycke mer trygghet på ett sätt... I min mening handlar de om att bli medveten om sitt eget beteende, av egen erfarenhet vet jag att de destruktiva mönstren man har sitter djupt rotade o e inte helt lätt att ändra på. De tar tid o de får ta tid... en viktig del e att man själv måste va villig att förändra de destruktiva mönstren hos sig själv.

 

 

 

Jag tror att den innre osäkerheten man bär på skapar egna höga krav för att duga som människa. Som skydd för sin rädsla överför man de till sin partner. Man letar fel, grubblar o pendlar både i känslor o humör. Man förväntar sig att en annan människa lixom ska trolla bort ens dåliga självkänsla o istället göra en lycklig. Minsta svaghet lr fel hos den andre gör att man börjar tvivla på sina känslor då den andre måste va felfri. Men hallå... hur perfekt e man själv då… Enda utvägen för mig har varit att öppna opp ögonen o inse att jag faktiskt inte e inlåst. Jag sitter själv me nyckeln i min hand o de e bara jag själv som kan rädda mig. Ingen annan kan ge mig god självkänsla... ingen annan kan göra mig lycklig... de e nånting jag måste fixa själv! Me den vetskapen så försöker jag ändra på mig själv vilket ibland kan jämföras me att försöka bestiga Mount Everest...

 

 

När jag får mina svackor fulla av tvivel håller ja de för mig själv. Jag försöker lugna mig me att mina tankar inte e verkliga, att de går över. Det krävs oftast en jävla portion koncentration o de e väldigt lätt att jag bli distraherad… Jag försöker att va sån som jag vill att min man ska va mot mig... men va hjälper de när jag känner mig avvisad. De har varit en lång o tuff resa som jag hoppades/hoppas ska gå bra, vi får se... Som resesällskap har jag min man... en förstående o klok man som kanske oxå tror på oss! Jag tror att han är min själsfrände, jag måste bara befria mig själv från rädslan att förlora nån jag älskar, våga tro att jag duger precis som jag e... Desamma gäller även min man... vi har ungefär samma bagage båda två o tror oxå vi funkar likadant... tyvärr. 

 

Men alla dem saker man sakna lr trodde man hade kommer man på när man e själv... att dom igentligen inte fanns där... va hjälper de att jag ger närhet, klapp på kinden, rumpan... en kram... när jag inte får nån beröring tillbaka, inga komplimanger... ingenting...
Kärleken e svår...