För mig ligger de naturligt att vilja mina medmänniskor väl o att ställa opp när nån behöver mig... Men tyvärr leder den jävla  empatin mig bara emellanåt in på självutplåningens väg o jag raderar lixom ut mina egna gränser... Förmågan att sätta mig in andra människors situationer o att förstå deras bakgrund e väl i sig en beundransvärd egenskap... men de blir jävligt fel när jag säger ja till nån jag borde sagt nej till... att alltid ha känslan av att stå utanför... ligga längst ner på nåns prioritetslista.... speciellt från nån jag trott va en partner känns jävligt fel... en relation där jag känner mig sviken o inte släpps in i... e så långt från en relation de kan va...

Än en gång känner mig åsidosatt??! Än en gång inte e värd att diskutera beslut me??! Än en gång fått känslan av att andra e mer värda än mig??! Än en gång fått uppleva att de inte rör mig??!  Snällhet o omtänksamhet mot andra?? Än jag då?? Ignorerat mina känslor för femundraelfte gången o va ska jag säga till mig själv?? Att personen hade en fruktansvärd uppväxt me en massa svek o trauman?? Haft traumatiska relationer innan?? Men att personen innerst inne e en omtänksam o kärleksfull person?? Visst mot andra kanske... men mot mig då?? Visst... personen e en fantastisk person o visst finns de potentialer hos personen som säkert inte alla upptäckt... Visst kan de väl bli helt fantastiskt en dag men... inte me mig... 

Vete fan om personen förstår sina egna lr andras känslor... lr rent av skiter i vilket... Har lixom svalt beteenden jag aldrig skulle ha accepterat från början... skrapat på mina egna grundvärderingar... Tystat rösten i hjärtat som skrek  ”nej!”  För min egen överlevnad anpassade jag mig?? Letade efter hoppfulla förklaringar... mycke för att avstyra ev krig....  Varför va  kärleksfull mot andra o trampa på mig själv?? E mer ett  självskadebeteende... än nånting annat... Att går emot min egen intuition som me all tydlighet kommunicerar till mig att nånting e fel... e knappst att va kärleksfull mot mig själv... min egen person....

Ska jag behöva ge opp mina gränser o hoppas på att bli älskad?! Där förlorar jag isf respekten för mig själv o även den andre personen... Kanske bara e så att personen vill ha mig nära ibland just för att de e till gagn för personen själv??  Alla älskar inte bara för att man själv älskar... vill andra väl o e snäll... Tror inte de handlar om kärlek här... utan de handlar mer om rädsla!! Rädsla för ensamhet... separationsångest... rädsla av att va utbytbar... Varför va förstående mot nån som bara trampar sönder min egen självrespekt??