Men de va givetvis INTE den reaktion jag fick!
Jag e ju tillsammans me en man jag älskar jättemycke sen en tid tillbaka... Vi har de jättebra tillsammans men ibland kan han såklart råka såra mig lr en situation uppstår som gör att jag blir sur/arg/ledsen. Helt normalt tycker JAG. En relation e inte en dans på rosor hela tiden... Oftast förneka jag att jag e sårad o bara sväljer de o låtee de gå över. Tycker att han borde kunna respektera mig o mina gränser vid de här laget o inte va så jävla ego.
Igår rann den berömda bägaren över... jävla skitsak egentligen kanske men jag blev jävligt sårad... Han skulle hämta grejor i bilen o bad mig stanna kvar o vänta på honom... efter en timme letade jag opp honom o tog hans hemnyckel o drog. De enda jag egentligen ville höra va att jag inte behövde va ledsen o få känna mig saknad o att han fanns där... Men de va givetvis INTE den reaktion jag fick! Fick ingen jävla reaktion what so ever!
Gjord jävligt ont att han valde att gå nån annanstans o inte tillbaka till mig... Han har ju sagt att han tänkt dumpa mig några gånger o gå nån annanstan... va mycket de som gjorde att jag valde att ta nyckeln o dra. De jag fick se gjorde mig fruktansvärt ledsen! Hans handlande säger ju klart o tydligt att han INTE vill va tillsammans me mig... De e alltid jag som ska be om ursäkt, ta kontakt, försöka snacka etc etc Allt ska lixom va som vanligt även fast jag e både ledsen o orolig...
Jag får alltid ta tag i snacket o fråga va han menade o varför han inte sätter ner foten för min skull när andra pussar o kladdar på honom. Vi har aldrig snackat ut om saker o ting o han säger bara förlåt, vet inte varför jag sa så... Vi reder inte ut nånting... snackar knappt me varann...
Känner mig så jävla osäker, så jävla oattraktiv o äcklig... klart att de oxå tär på vår relation. Önskar han ville snacka me mig, dela dina tankar o känslor me mig oxå o inte bara me sina vänner. Önskar han va mer spontan o talade om va han tycker o känner speciellt när han e medveten om att han sårat mig. Jag har ju velat va extra nära honom nu ett tag men de verkar som att han bara blir obekväm av de. E vi ihop?? Han säger att han älskar mig... MEN... min rädsla tär sönder mig.
Jag känner av min egen osäkerhet o va fan så här kan jag inte ha de!
Vi har lixom bara en envägskommunikation... har försökt få några nya infallsvinklar o fnurra över. Har ju reagerat själv på hur mycke besvikelse o ledsamhet jag tagit från honom. Visst blir man sårad till o från i långa relationer men så här ofta o vi har bara hängt i några månader. Jag har ju sagt ifrån från första stunden... o han skiter ju i hur jag mår av de. Inte så att de här va första gången så de blev som nån bomb explosion.
Man e ju lixom två i en relation o jag tycker att när jag (lr han) känner mig sårad av honom ska oxå mina känslor få plats. Har ju talat om för honom rakt ut att jag verkligen behöver att han håller om mig när jag spårar ur pga hans beteende, att han ser o bekräftar mig. Att vi behöver prata ut om allt o hur vi faktiskt undviker liknande situationer.
Har ju sagt va jag behöver just för att underlätta för honom att möta mina behov. E jävligt psykiskt påfrestande o behöva gå runt o va osäker på honom... på oss.
Funderat mycket på vår relation o hur den varit hittills. Osäkerheten tex kommer i viss del från mig själv, jag har tryckt undan vissa känslor inför honom... rädd att han ska se mig bryta ihop o sen kom rädslan för att han skulle dumpa mig efter allt han sagt o sen skjuter ifrån sig. Egentligen skulle jag kanske verbalisera de för honom o låta honom se min rädsla o osäkerhet. En relation består inte av en person utan av två personer. Har försökt ta reda på va han själv vill få ut av en relation o om han verkligen vill va i en relation... Ingen vidare känsla när jag går runt o känner att jag inte räcker till... Känner han likadant?? Har han saker han inte vågar lr vill ta opp me mig??
Borde inte ha skjutit på diskussionen utan krävt av honom att vi rett ut saker o ting tidigare. Sopa de under mattan o inte ta tag i de löser ingenting utan förstör snarare!