Dandeelion.blogg.se

Jag vet hur de e att hoppas, tro o planera men... inte få nånting tillbaka alls.. De dödar en inombords för man vågar inte hoppas på nånting längre...

Jag behöver inte må så här o även om de kommer att bli tufft så kommer de bli bättre om jag lämna relationen jag e i. Vete fan om personen inte e åt de narcissistiska hållet lr om personens "plan" e att trycka ner mig så jag inte ska orka lämna.
Anledningen till att vi överhuvudtaget har nånting relationsliknande beror väl på att personen e så jävla rädd för att bli själv...

 

 

Man sårar inte personen man älskar så enkelt e de! Jävligt trött på att själv kompromissa o inte ge opp! Trött på oviljan att inte ta sitt ansvar o vilja lösa saker o ting. Jävligt trött på att behöva höra... "om jag vet va jag gjort"... "alltid fel på mig!"... "spelar ingen roll hur jag e mot dig lr va jag gör"... Hur fan blev personens egna val o beteenden mitt ansvar!??

 

 

Jag står för de jag själv gör men inte för nån annans beteende! Finns sen inte viljan att diskutera igenom saker o ting, förklara sig... va fan finns de då? Tacksam att jag inte längre blundar utan vaknat opp o insett hur lite jag faktiskt betyder... som sagt man sårar INTE personen man älskar... så enkelt e de!

 

 

Tror de bara handlar om att personen "behöver nån". O de handlar inte om kärlek... Tror jag misstolkat personens beteende o känslor...
Tror nog mer saknad av "nån" o att personen inte har så mycke att tänka på, en smula kontrollbehov än riktigt genuint intresse. Personen e lixom inte helt dum... nån gång ibland ger personen mig lite små smulor så jag inte ska tappa intresset helt.

 

Vem kan/vill leva i en kärlekslös o ofysisk relation?

 

I slutänden handlar de givetvis om va man själv behöver i en relation. Vi borde ha kommit närmare varann o inte tvärtom! Att behöva lyssna på allt snack om personens ex o personens intresse för sitt ex e rent ut sagt både jävligt oförskämt o kränkande mot mig o vår relation. Klart som fan att man ibland tänker på sitt senaste ex men... jag e inte personens polare utan partner... har jag trott iaf. Anser lixom att jag som partner har rätt att få känna att de e vi två här o nu som gäller.

 

 

Eftersom de troligen handlar om behov mer än kärlek, respekt, intresse o allt de andra i en relation så finns risken att personen alltid bara ger exakt så mycke/lite som krävs för att jag ska stanna kvar. När personen känner att jag e på väg bort så anstränger personen sig mer. O jag återigen misstolkar de som att personen innerst inne känner kärlek, respekt o allt de andra. Men så fort personen fått tillbaka mig i fållan, så släpper personen på de igen o visar återigen mindre intresse. De handlar om behov... inge annat o personen vill heller inte anstränga sig så mycke...

 

 

Jag vill ju så gärna tro... att jag e älskad... Respekterad... har hittat hem. Men... personen visar ju inte de egentligen. Bara lite, lite, när personen faktiskt borde va helt betagen av mig o den jag e... lr? Tänker jag fel?? Personen borde fan sucka av tacksamhet över att ha hittat en sån diamant som jag o som dessutom vill ha just den här personen!

 

Skrämmande egentligen hur lång tid de tar att få av sig de rosafärgade glasögonen o hur länge man tillåter sig själv att stånga pannan blodig innan man vaknar opp. Insåg under helgen att vi definitivt inte e partners o sorgligt nog inte ens polare! Ingen vidare känsla...