Klarar man av att leva utan den sexuella beröringen från sin partner?
De tog en jävla tid innan vi hade sex första gången... sen efter de tog de en jävla lång tid innan vi hade sex igen...Vi gjorde ingenting me sexuell anknytning överhuvudtaget... De som fanns från början e helt borta... vi har pratat en del om de o jag vet varför de e som de e.... men de e en annan story. Klart jag börjat fnurra på om man klarar av att va i en relation utan sex o närhet? Klarar man av att leva utan den sexuella beröringen från sin partner? Går frustrationen man känner över?
Va fan gör jag?
Börja känna mig lite smått knäckt, rent av oälskad... men,,, jag har aldrig älskat nån så som jag älskar honom,,, så vill ju inte bara ge upp honom heller. Jag tror inte på en sexfri relation o de känns som de ligger nått mer bakom än att bara ha sex... speciellt efter de helt random grejer han kastat i ansiktet på mig...
De låter ju inte särskilt givande... jag vill ju inte lämna honom. Han e mannen jag vill leva me resten av mitt liv.
Antar att vi måste försöka hitta nått sätt att få igång sex livet... vet bara inte hur. Just nu har vi sex emellanåt o vi har snackat om de o han vet att han e värd att vänta på. Har sagt att vi skippar själva penetration så han ska slippa känna att de inte funka för honom, o han slipper prestationsångesten. Förstår att de e fruktansvärt frustrerande för honom... o givet vis för mig oxå. Jag pallar inte ligga där... känna mig oattraktiv, osexig...
För honom... för att han känner att han inte räcker till o för mig... för att jag inte vet hur fan jag kan hjälpa honom. Känns som vi hamnat i ett dödläge... ingen av oss vet hur vi ska bryta de tror jag. Men jag gör va som helst för att få de att funka, för som sagt, han e mannen i mitt liv o jag vägrar släppa honom nu när jag väl hittat honom.Har kanske funkat me en sexfri relation om de funnits nån slags närhet mellan oss. Att han inte vill/kan ha sex me mig, ingen som helst beröring, spontan kramar, komplimanger... har gjort att vi inte e nått "kärlekspar" utan mer "vänner". Man vill inte riktigt dela sitt liv me sin "vän" lr? Menar bara att mellan par så e ju de sexuella, lust o åtrå en stor del av kärleken. För par e den biten en stor del av samhörigheten... intim närhet överhuvudtaget, o de e inge man kan tvinga på nån annan, finns den inte där så finns den inte....
Tror problemet ligger i huvet på honom o de går säkert att lösa till slut bara inte me mig, tyvärr... Jag har inga krav på honom utan bestämde att vi inte skulle ha samlag på nån månad utan bara gos o kel... Möjligheterna e ju lixom många! Men... man måste känna lust o åtrå oxå! Orkar inte fortsätta o kämpa för nånting som inte finns där; fanns kanske i början... Men... han e inte 100% klar me sitt ex. De må va slut dem emellan... men hjärtat o känslan... minnen från tiden de va bra dem emellan. Kanske kände han nått för mig där i början men... erinrades om sitt ex känslomässigt...De e fortfarande de två som e "vi" medans han o jag e just "jag o..." De e hans ex som fortfarande finns i hans skalle... Lite lustigt... de ex:et e den jag kan namnet på eftersom hon lixom varit på tapeten så ofta... nämner jag nått av hans ex e de alltid hon som kommer opp, även omm jag poängterar att jag inte kommer på namnet...Undrar ofta nu va jag överhuvudtaget gör hos honom...
Han verkar inte bry sig längre... tog opp de här me honom i höstas... hur jag känner de. Står lixom i skuggan av ex:et, känner mig oälskad, avvisad... känner mig inte ens respekterad o lyssnad på. Kan berätta att jag ska iväg hem en viss tid, ändå ser han till att vi e ute på annat. O andra sidan känner jag de på mig efter att ha berättat så då fixar o trixar jag o byter tider för möten etc... Istället för att säga att de e dagen innan lr helt enkelt bara åka. Har själv slutat ta initiativ till att krama o beröra honom då han ett tag pushade bort mig... Smällde me bilen o han frågade ine en enda gång hur jag mådde... snubblade o slog mig halvt fördärvad, inte en kram till tröst... De e kärlek de! Finns ingen ork kvar från min sida... ingen samhörighet... känner mig som hans "roomie" o inte partner... Sen jag berättade för honom hur jag känner de har allt blivit sämre... han tog de iofs som att de va slut där o då. Tror han gått o väntat på att jag ska gå...annars hade han väl ansträngt sig istället för att pusha bort mig? En del ligger givetvis hos mig oxå... jag backar o låser mig när responsen uteblir, när viljan att lösa saker man säger o gör uteblir...