Självkritisk...
Jag har som de flesta människor självkritiska tankar o jag både dömer o klandrar mig själv o som om de inte räcker dyker de där känslorna av otillräcklighet opp o jag nästan skäms över vem jag e, va jag gör o säger, hur jag reagera o agerar, över mitt utseende... tycker mina lår e för feta, "muffinsmagen" för stor o hänger för mycke över linningen. Tycker jag e totalt värdelös o ett hopplöst fall. Jag glömmer lixom bort att även jag (förhoppningsvis) utvecklas o förändras till de bättre, o jag e definitivt inte samma person som för ett decenium sen, inte ens den jag va för en månad sen. Oavsett va jag själv tycker om mig så utvecklas jag hela tiden lixom de allra flesta av oss. Mitt värde som människa har sina "up and downs" o e väl kopplat me va de e jag lixom åstadkommer, o de emellanåt orimliga krav jag ställer på mig själv. Vem fan e perfekt då? De ligger mycke i självkänslan o den varierar beroende på va som händer vissa dar e bättre än andra oxå givetvis. Accepterar inte mitt utseende, kropp lr mig själv som person.. sitter djupt att jag inte duger, inte e nån som nån vill ha o ska va tacksam över de som "förbarmar" sig över mig o e me mig pga att de tycker synd om mig, sen finns de oxå dagar jag tycker jag e helt ok, ser jävligt bra ut. När jag lixom inser att jag har ett värde o att jag fan duger precis som jag e. Har insett hur förbannat uppoffrande jag varit o hur ofta jag sagt ja till sånt jag egentligen inte vill, alltid funnits där för alla andra lixom tagit på mig en massa o iom de förminskat mig själv. Sjukt egentligen att jag lixom gjort de mot mig själv som jag aldrig nånsin skulle gjort mot nån annan. Vet ju under de bra dagarna att den där självkritiken, klandret o dömandet bara sitter i skallen o formad genom mina egna tankar, istället för att coacha mig själv som jag coachar andra tar jag de som sanning eftersom tankarna känns så förbannat verkliga...