Mitt liv e ett infernaliskt kaos o så förbannat jobbigt just nu... Hämtar jag kraft o energi från? Orkar inte me drammaqueens o behöva gå på tå för att de inte ska spåra ur... Inte just nu... Har fullt opp av mitt eget kaos i skallen. Jag får lixom ingen chans att sortera opp mina tankar o rensa bort de som inte e realistiskt utan de tar tid. Jag e egentligen ingen dålig lyssnare men just nu har jag ibland svårt att koncentrera mig, "flashbacks" allting som jag annars lixom sorterar bort, de man brukar sålla bort automatiskt stannar just nu kvar i skallen på mig. Jg ser hur läpparna rör sig men jag klarar inte alltid av att höra va som sägs trots att jag verkligen försöker. De e absolut inte på grund av arrogans lr nochalans utan de blir så när mina egna tankar o "flashbacksen" blandas i skallen... då tappar jag fokus. De händer att människor blir trötta på mig bara för att jag har frågat dem nånting o nästan genast ställer samma fråga igen. Hmm... nej, de e inte en begynnande alzhaimers lr demens (tror jag, man vet ju aldrig) de e bara de att svaret de gett mig har försvunnit i kaoset jag har i skallen o jag behöver fråga igen just för att de ska fastna så jag kan komma ihåg de o inte tappa bort de.
Händer att jag börjar "fippla" på saker t ex kläder, mobil, penna lr annat jag får mellan fingrarna, de e mitt sätt att göra mig av me rastlösheten o få tillbaka koncentrationen o hålla kvar fokus på de som finns runt omkring mig.
När de e verkligt starka känslor me i bilden, i omlopp o de me de obehagliga "flashbacksen" styrs jag lixom av dem o min skalle hänger inte me, jag hinner inte me att sortera mina känslor innan min reaktion e ett faktum. Oftast värre än de hade behövt vara eftersom jag inte känner nån trygghet, tillit till den/de som frambringar den reaktionen i just den situationen. De kommer blixtsnabbt o e därav min reaktion blir så häftig o kan komma av en liknande situation, ett liknande agerande, ord... finns en hel del som triggar igång "flashbacksen". Jag har då fullt opp me att hålla fokus på mig själv o försöka dämpa paniken, ångesten o stoppa oönskade handlingar o har ett starkt behov av att då bara lämna situationen i ett försök att minimera ev skador. Eftersom de e kaos i skallen just nu e de mer lr mindre kaos överallt o jag känner att jag inte har nån kontroll över situationen. Människor runt omkring mig kanske känner att jag inte förstår dem o deras känslor men jag förstår o känner av så mycke mer än de tror o så mycke mer än jag sätter ord på.
Man har meningsskiljaktigheter främst verbala meningsskiljaktigheter som har sitt ursprung ur våra olika uppfattningar. Jag kan yttra ord som jag inte riktigt menar o de e viktigt att jag försöker stanna opp o tänka till en extra gång innan jag säger nått sårande, för de kan ta mycke mer skada än va jag menat o därför e jag just nu snabb me att oxå gå ifrån en konflikt jag känner att jag inte har nån kontroll över, där mina känslor e i kaos o jag inte hinner me att sortera de gamla från de nya. De e svårare att ”laga” de som förstörts genom hårda ord än att ta ett steg tillbaka o ta ett djupt andetag... reflektera över va meningen me att säga en viss sak e, va som gör att just de dyker opp. Lättare sagt än gjort kan jag lova... men man har allt att vinna på att inta de förhållningssättet. Jag blir själv utsatt för hårda ord o vet hur hårt o sårande de faktiskt tar o jag låter alltid den andre parten få veta att den har sårat mig. Menar absolut inte att jag ska ge igen me samma mynt lr gömma mig bakom PTSD;n utan bara att jag står opp för mig själv o mina känslor. Hur ska den andre parten förstå att jag blivit sårad om jag inte säger nånting? De e lixom inte självklart lr hur? Jag vågar visa min gräns... En del människor använder sig av pajkastning på sandlådenivå som inte leder nånstans.
Känslomässigt e de tid att lämna de bakom mig eftersom de inte gagnar mig längre. Sparar jag alla mina erfarenheter i min ryggsäck kommer den till slut bli alldeles för tung o jag kommer inte orka bära den o har ju börjat packa opp den just för att lätta på tungden. Har kommit till insikten att släppa en del av mitt bagage o emellanåt e de en enormt lättad medans de emellanåt e precis tvärtom.
Jag behöver lämna de gamla bakom mig me en optimistisk känsla inför framtiden. Den enda som kan lätta på mitt bagage e jag själv o tiden e kanske den rätta nu. Även om de känns tungt nu så försöker jag att flytta fokus till positivare tankar men de e tufft. Andra kanske upplever mig som avskärmad just nu men jag behöver de o de e väl helt ok att inte delta i sociala sammanhang? Jag behöver läka mig själv o de får ta den tid de tar o jag e en kämpe o trots motgångar så fixar jag de kanske så småningom.
Jag har låtit mig behandlats me nån sorts likgiltighet vete fan om de inte mer gränsade åt förakt o ändå själv lycktats behållt nån slags självrespekt... Nånstans i allt de destrukriva genom livet har jag nånstans inom mig ändå vetat att jag va värd nånting, nånting bättre. Samtidigt funkar de inte så, när nån tydligt visade hur lite jag betydde för dem o jag hela tiden kom tillbaka o ville lösa, laga, ha mer... O just pga de o utan att jag själv märkte de började jag betyda ännu mindre... för mig själv. Att bli behandlad som skit e inge gränsöverskridande intellektuellt experiment utan nånting jag själv accepterade, trodde jag förtjänade, gick lixom me på pga att jag delade samma tänk att jag va värdelös o fick va jag förtjänade. Tillät dem att trampa på mig... Jag kämpade själv så jävla hårt me att komplicera allting när de egentligen e så enkelt... o bara lämna...