Dandeelion.blogg.se

Relationer glider ibland isär... på ett enkelt sätt men ibland kan de oxå va smärtsamma o dramatiska, förenat me både starka o upprörande känslor o den ene partern blir djupt sårad (ibland båda). Känslomässig smärta, frustration... e kanske de som gör de så lätt att klamra sig fast o inte vilja släppa taget. Bottnar de i att jag så gärna vill (o behöver) förstå just för att komma vidare, kunna släppa... Jag vill gärna få en chans att reda ut saker o ting, förstå. Berätta hur mycke personen verkligen betyder o hur jävla ont de faktiskt gjorde. Spelar lixom ingen roll hur "infekterad" situationen e o att konflikten i sig e den enda kommunikationen som lixom står till buds, väljer jag hellre de än avstånd, ignorans o tystnad! Har försök, har berättat, ställt frågor... tystnaden o allt de andra säger lixom sitt. Gång på gång på gång återvände vi lixom till konflikten o allt lixom "sopades under mattan" försvann, fanns ingenting att snacka om lr reda ut... bara ta vid... fortsätta som om ingenting hänt. Iofs bättre än att under nån sorts täckmantel ha intinutionen att vilja förstå o reda ut... då de ända man gör i den situationen e att bara gräva djupare ner i de sår som redan finns hos båda parter. Man får ingen förklaring, ingenting blir heller utrett istället blir allting bara så mycke mer infekterat, såren djupnar o blir fan så mycke mer svårläkta.

 

 

 

De e fan så mycke lättare att acceptera uppbrottet utan att ifrågasätta o man slipper lixom förvärra de sår som uppstått genom att man inte rotar i dem mer utan låter de va o ger de tid att läka. Värdesätta o respektera de fina stunderna/minnena man ändåvhade tillsammans... inte älta o gräva ner sig, inte sänka sig till den nivå där man trots allt egentligen inte vill va utan stå opp för sig själv... skiljas me självrespekt o behålla sin heder o stolthet. Att iaf försöka vända blicken framåt o bara minnas/se de positiva istället för att klamra sig fast o älta kommer bara de negativa att finnas kvar... alltså själva konflikten... Saknas viljan att tillsammans lösa den gå vidare! Människor kommer o går i mitt liv o de e som de ska va lixom me relationer de e heller ingenting som håller i all evighet, jag o alla andra utvecklas ju i olika takt oxå på olika sätt o så ska de oxå va sen finns de människor som inte utvecklas alls... vägrar förändring... De e helt orealistiskt egentligen att gå runt o tro att de som en gång va viktiga för mig, de jag en gång älskade lixom ska följa mig livet ut... Vissa finns såklart kvar o andra försvinner... en del blir kvar längre - några år, andra försvinner snabbt som fan... andra dyker opp o försvinner bara för att dyka opp igen o försvinna på några dar. Andra kan jag tappat kontakten me helt men efter våra egna livsresor dyker man på varann igen... 

 

 

 

 

Har många gånger haft mina anledningar att ge opp... när livet känts tufft o periodvis har jag oxå gjort de, grävt ner mig, ältat, överanalyserat... De abolut bästa e att skita i alltihop, sluta kämpa emot, sluta älta, sluta vädja, sluta förklara helt enkelt bara släppa taget även när de e fan så svårt, tillåta sig att tänka på de, gräva ner sig en stund... sen får de lixom fan räcka. Trots alla motgångar jag stött på o hur långt ner jag än fallit har nyfikenheten tagit över... nyfikenheten på själva livet har trots allt segrat i slutänden. De sjuka e att jag har så jävla svårt att släppa personen, personen finns lixom me 24/7... Älskar personen så otroligt mycke o tror att varken personen lr jag förstår hur fan jag fortfarande efter allt kan göra de... Har aldrig älskat nån så mycke o definivt aldrig haft nån meräknad i mina framtidsplaner... Dykt opp tankar i skallen som jag fnurrar över o känner efter i... Kanske bara e så att de e bilden av personen jag älskar o egentligen inte personen i sig? Kan va så att jag älskar den bild jag själv målat opp av personen, sån personen borde va, hur jag hoppades personen va? Den bilden stämmer lixom inte me verkligheten...o hur personen verkligen e. Svårt eftersom vi hade en relation som va sämre än nånting... Kanske e just sorg över drömmen jag förlorat om oss, ett gemensamt liv jag saknar... mer än förlusten av personen... En som letar fel o agerar efter att lättvindigt kunna bryta opp e fan inget kap snarare nån som absolut inte e mogen/redo för seriösa relationer o nån man definitivt inte kan lita på när de verkligen gäller. De e oxå lättare att läka o se framåt om jag e ärlig mot mig själv o försöker bena ut situationen så gott de går även om de bara e "min" sanning de bottnar i, huvudsaken e att jag kommer vidare... Bara att analysera mina känslor o försöka ta reda på va de egentligen handlar om, oxå tillåta mig att se personens fel o brister lixom mina egna o bena ut vilken förlust som egentligen gör mest ont. E de förlusten av själva personen lr en gemensam framtid i tvåsamhet? Den drömmen lever isf kvar o då handlar de bara om att hitta rätt person att dela den me... älskar jag personen för den personen e... 

 

 

 

 

Vi hade aldrig en officiell relation utåt... fan vet om vi ens hade nån relation överhuvudtaget... E väl allt de oavslutade mellan oss som gör de så jäkla svårt att oxå släppa taget... eftersom jag inte har en aning om ifall de e definitivt lr personen lämnade de öppet... eftersom de aldrig blir några riktiga avslut. Känns som de ligger nånting mer bakom men ingenting jag kan gissa mig till lr behöver analysera, tänker då fan inte försöka få personen tillbaka! En person som varit bra för mig har inte behandlat mig som personen gjorde, hade inte undanhållit, smusslat o brutit löften o inte skyllt avslutet på mig. Försöker se objektivt på relationen o inte bara på de minililla som faktiskt va bra, älskar man verkligen nån vill man finnas där för personen även när de e jobbigt o tufft/svårt... nånting personen inte hade kapacitet för. Fnurrat på vilka erfarenheter jag kan ta me mig inför framtiden o börjat vända blicken framåt mot de nya o trevlig... De e samtidigt inte lätt att inte ha tankarna på va jag kunnat göra annorlunda för att de inte skulle ha blivit så här... om jag inte blivit förbannad, reagerat, ifrågasatt... De ironiska e att personen hörde av sig på "vår 1 - årsdag"... Handlar de personen säger/skriver om personen själv lr om mig? E fan så mycke lättare för personen att söga/skriva/agera att de e jag o på så sätt slippa ta itu me sina egna problem... Personen framstår mer o mer som en omogen person som inte e trygg o stabil i sig själv o därför inte klarar av en relation om den inte e på personens villkor o fördel till 100%. Personen drar hellre, tar avstånd, bibehåller tystnad o finns lixom inte där, ger inga svar... En trygg o balanserad person agerar inte så... snarare en som desperat försöker hålla sig själv över vattenytan... E själv där o visst kan jag oxå bete mig illa emellanåt o överreagera men vem gör inte de även i normala fall? Men avslutar man en relation pga av de!? Avslutar en relation pga bråk/konflikt? 

 

 

 

Jag e värd nån som har orkar stå kvar även när de stormar... nån som gillar mig så mycke att han vill mitt (o vårat) bästa o inte de som e enklast för personen själv, nån me tillräcklig stark självkänsla för att åtminstone äga sina egna svagheter o brister utan att lägga dem på mig. Den lärdom jag dragit av de här e att de e den typen av man jag ska leta efter i framtiden. De här e bara min syn på saken o klart de finns en risk att jag missat helheten. Personens agerande indikerar en människa som inte e i balans o harmoni... Personens beteende signalerar flykt... från nånting personen inte kan hantera o ev skrämmer... personens reaktion e att rädda sig själv... Oavsett anledningar kvarstår de faktum att han inte e intresserad o de e den verklighet jag förhåller mig till numer. Uppenbarligen va personen inte rätt för mig trots att de kändes så rätt, då hade personen fortfarande varit kvar i mitt liv. E tacksam för att personen hjälpt mig i min personliga utveckling genom att gjort mig uppmärksam på olika delar i mitt liv jag hade förträngt. Har fokuserat på att lära mig uppskatta mig själv mer, vet att jag duger precis som jag e, att jag e värd respekt o ärlighet... egenskaper som e långt viktigare än nån relation jag haft varit... Även om de e de enda jag fick ut av vår "on - off"' relation e de så mycke mer värt än de mesta... Relationer me andra kommer o går men relationen me mig själv kommer jag att ha hela livet... den bästa investering jag kan göra e att lita på mig själv, va trygg i mig själv, va bekväm i mig själv o i slutänden älska mig själv precis som jag e. Utåt visar personen opp en sida där personen e nöjd o trivs me sig själv o gör saker så de ska verka som att personen njuter av livet... Känner emellanåt att jag e värdelös o att de inte finns nånting hos mig själv jag gillar... klarar lixom inte ens att behålla nån ett par dar... Tacksam iaf över att mitt tragiska, eländiga liv givit mina barn insikter som jag själv totalt verkar sakna... de tyckte inte de va nån som helst idè att träffa personen igen... pga hur de va tidigare o gav de max tre dar... Stolt över va jag åstakommit när de kommer till mina barn på både gott o ont. Tacksam över de jag lyckats givit dem trots allt o att de blev så starka i sig sjäkva trots allt de gått igenom, ingen trampar på o kränker dem... 

 

 

 

Jävla jobbigt att veta att jag aldrig betyde nånting för personen när personen betyde allt för mig... o att lägga energi på en person som inte längre finns i mitt liv kostar bara en jävla massa i välmående, behöver lägga den energin på nånting som istället för mig framåt. Se framåt istället för bakåt o på all jävla bearbetning som fortfarande ligger framför mig... o paniken att personen hör av sig igen om några månader... Låter mig luras av mina egna tankar oxå, märker ni de? Att jag tänker som så att jag inte har nått att se framemot e ett val jag gör isf o inte som verkligheten faktiskt ser ut... lr hur? Kan lika gärna tänka på nånting trevligt att se framemot... börja se annorlunda på tillvaron här o nu, se guldkornen varje dag... Håller som bäst på o lyfter mig trots några "downs" o kommer att hinna utvecklas så mycke innan personen ev hör av sig att jag inte rasar samman...  då kan jag hantera de o ignorera de fullt ut o lixom gå stärkt ur de hela. Jag kan lixom inte påverka allt som händer i mitt liv de enda jag kan påverka e hur jag reagerar på de som händer i livet. Jag själv bestämmer va som finns o va jag vill ha i min framtid... ingen annan. Jobbar me att komma över mina rädslor för att ta mig ut för att få ett bättre liv... har en lång väg att gå bara o ibland vet jag inte hur jag ska orka, mådde på ett sätt bättre innan jag började tillåta mig att rota runt i de jag förträngt, innan va mitt liv hanterbart... nu e de emellanåt rena rama kaoset o vet ibland inte va som e här o nu lr "flashbacks"... Genom att låta mitt välmående lixom bli beroende av personen ger jag personen fortsatt makt över mig o lixom ger min egen energi till personen o samtidigt ger jag personen förmågan att få bestämma hur fan jag ska må... den makten vill jag inte ge personen. Istället för att hoppas på att personen själv skulle må dåligt fokuserar jag all min energi på mig själv o tar lixom tillbaka makten över mitt eget liv o välmående. Tänker som så att om jag önskar nån annan gott trots att de gjort mig illa e de iaf lixom de slutgiltiga beviset för att de inte längre har nån makt över mig o alltså inte heller kan stjäla nån energi från mig, hänger ni me? E ju så att alla relationer jag o ni har me människor i nån form oxå bidrar me nånting i mitt/våra liv o även om de inte slutar som jag hoppades får jag de erfarenheter jag inte fått utan dem. Säger man... att de e goda läromästare? All destruktivitet har utvecklat mig genom livet på ett sätt jag inte skulle gjort annars o ändå har jag långt kvar till bättre relationer om jag nånsin kommer att hitta nån trygg, respektfull o jämlik relation. 

 

 

 

 

Man utvecklas ju just genom kriser, svårigheter, motgångar o en hel del annat mycke mer än man utvecklas av att allt rinner på o går som man själv vill. Svårt att själv se när man befinner sig mitt i upplevelsen. Min psykolog menar att ett hjärta som brustit många gånger oxå har förmågan att rymma mer kärlek gången efter än gången före. Håller inte me där... Däremot att jag själv har förmågan att bestämma hur jag reagerar på de som händer o hur jag ser på o upplever saker o ting... de e lixom opp till mig att använda den förmågan! All skuld ligger som vanligt på mig o personen själv e offret... den här gången e de iofs lättare o jag kommer inte gå o vänta... Vänta på nån som inte e stabil o som prioriterar allt annat funkar inte. Även om jag älskar personen o skulle göra allt för personen e de inte realistiskt o totalt vansinne att låta personen bete sig o agera som personen gör. Inte första gången han bevisar att jag ingenting betyder... Kärlek e inte lätt! Att nånting som kändes så rätt kan va så jävla fel... Jag som va naiv o önskade att jag hittat rätt... jag som inte ville se... De e tufft men en dag lär jag väl stå där o tänka - "såg jag hos personen?", " de gjorde jävligt ont men jag gjorde rätt som gav opp", "jag e så mycke starkare nu o jag har lärt mig av de"...  De e över, ofrivilligt från min sida o tror vi fixat de om vi kunnat kommunicera, diskutera problemen o löst dem, istället ligger allting kvar. Klart jag fnurrar o spekulerar mycke om den egentliga orsaken, orsaken till att personen flyr o tystnar, att de kan va bra ena minuten för att gå åt helvete nästa minut. Fick väldigt lite information om personen o aldrig nånting besvarat. " Min" egen sanning gör de hela fan så mycke lättare eftersom jag har så jävla svårt att släppa taget o gå vidare... Har ju kommit till mitt gränssättande av va jag ska stå ut me o inte. Inte hjälper de me att fråga personen om sanningen även om jag skulle behöva den från personen för att kunna gå vidare o slippa fnurra. Hittills har jag inte fått vare sig nån jävla ursäkt lr förklaring på nånting de har bara varit locket på va gäller personen själv. Personen e jävligt feg o undanflyende o lindar in de mesta försvarar sig lr anklagar o kommer me påhopp (vilket jag oxå gör emellanåt). Tuffaste e väl att personen faktiskt visade o sa saker som jag borde ha uppfattat som att personen ville slippa mig. De finns alktid en chans att reparera ev skador om man snackar om dem, har en öppen dialog me varann. Personen va lixom hela tiden klar att gå vidare o hade aldrig några problem lr betänkligheter me att avsluta relationen. Även om jag vill fortsätta o ha personen kvar i mitt liv o hoppas på att de finns känslor kvar när han lixom straffat mig klart klarar jag inte av en relation som e på 3 - 7 dar o av i veckor till månader för att va på igen några dar o sen av igen... om o om igen! De e för mig lika naturlig att skratta tillsammans som att va förbannade på varann... sånt som händer o sånt man löser åtminstone i sunda relationer e bara i desteuktiva relationer man har de här sjuka mönstret. De kostar åt helvete för mycke! Jag skänker bort min kraft o styrka genom att lägga min energi på en relation som inte e tvåvägs, där personen inte själv ger nånring. Tänker inte göda personens ego me nån uppmärksamhet vare sig positiv lr negativ de skulle bara dränera mig totalt. Gav personen en chans att för en gångs skull bekräfta mig... inte ett ljud o tystnaden o blockeringar säger som sagt allt... Vet iaf vilken sorts man jag kommer att spana efter så småningom... nån som vill/vågar kommunicera/diskutera om problem, fel o brister som dyker opp längs vägen o som vågar stå för sina tankar o känslor, nån som bekräftar mig emellanåt o har mig som prio 1!!