Dandeelion.blogg.se

Känner mig så otroligt jävla ensam mitt i allt kaos.Jag har många vänner o e tacksam för de oxå men känner mig så jävla ensam ändå här o de känns som att jag inte har nån jag kan ventilera allt kaos me. Nån som lixom finns där på riktigt, som stöttar o kramar om när jag faller. Jag orkar inte va glad o positiv utåt längre o insidan speglar hur jävla taskigt jag mår just nu, inte direkt kul o kursa me mitt kaos som pågår för fullt men har tur att de e så förstående. De e lixom lugnt de dagar jag bara inte fixar att ta mig opp, de e oxå ok att jag går mitt under lektion om rastlösheten tar över o jag behöver röra på mig. Mycke skit från uppväxten har kommit opp till ytan o behöver bearbetas lixom mina destrukriva relationer o den me Mr D va tuff o tog en jävla massa energi o de kommer opp skit som blandas ihop me saker här o nu. Vet själv inte va som lixom hör till Mr D o personen ifråga... om personen verkligen e likadan som Mr D lr om de e nånting som pockar på... Ville ju så gärna ha personen i mitt liv... de kändes så förbannat rätt o kände en så enorm tillhörighet me personen så kanske jag valde att inte se... valde illusionen framför verkligheten o blundade för hur de faktiskt va o hur jag blev behandlad. När de kommer till kärleken drar jag tydligen till mig den destruktiva sortens män o värst av allt e väl att jag fastnar så hårt för dem kanske just för att jag inte e i balans själv. E väl min omhändertagande o hjälpande sida som tror att jag ska lyckas nå fram o att de männen ska se de alla andra ser i mig. Samtidigt som jag själv anser att jag inte förtjänar nån bättre man... eftersom jag e så förbannat värdelös, dum, oälskbar får jag ju lixom nöja mig me de män som vill ha mig o står ut me mig. Jag ska va tacksam o glad att nån vill ha mig, va me mig, tacksam att Mr D valde mig han som kunde fått precis vem som helst.... ingen annan vill ju ha mig... De känns i stunden o finns me i bakhuvudet hela tiden. Nånting jag levt me hela mitt liv så hur vänder jag på de? Inser mitt eget värde? Inser hur jävla fantastisk jag faktiskt e... Varför tar jag emot männens jävla skitsnack om mig som i själva verket ligger hos dem själva? Varför bryr jag mig ens om att försöka försvara mig? Låter de ha sina uppfattningar om mig, sina sanningar... 

 

 

 

 

Har upplevt o gått igenom ett antal traumatiska händelser genom åren o de flesta utifrån mina egna val o har alltid kunnat hantera de o alltid varit positiv, glad, spontan o nyfiken fram till nu... När jag påbörjat min egen inre resa o börjat bearbeta allt eftersom de kommer. Va lättare när min vän fortfarande levde nu finns de lixom ingen att "riktigt" ventilera o snacka me ingen som ser hur jag egentligen mår... Jag håller opp en fasad bland andra som nu håller på att krackelera o jag vill inte påverka andra negativt... o fixar inte att släppa in nån i min värld hur som helst de tar en jävla tid att göra sig förtjänt av min tillit nånting som kan försvinna på sekunden o resultatet blir att jag låser mig o även om jag behöver o vill så undermedvetet kan jag tvärnita mitt i ett ord om de känns fel o otryggt o e inget jag medvetet tänker på. Har mina barn att umgås me men de e lixom inte samma sak, tycker inte de e ok att jag ska ventilera min skit me dem. Händer emellanåt o de känns tungt att lämpa över mitt på dem de har lixom nog me sitt o e jag som ska finnas för dem inte tvärtom. Många vänner har jag som sagt men ingen här där jag bor nu o inte nån jag direkt känner för o dela me mig av allt till heller utom en fantastisk människa jag haft turen att stöta på. De e ju så att de människor jag mer lr mindre möter just i stunden e ingenting som fortsätter, ingenting jag själv väljer att släppa in.

 

 

 

 

Jag e en god lyssnare som hjälpt många vänner, kollegor men tyvärr inte fått nånting tillbaka.... har haft vänner o partners som bara tar utan att ge nånting tillbaka... de lixom bara parasiterat o dränerat mig. Mina starka o svaga egenskaper e desamma... Tålamod o envishet... har en förbannat lång "gummisnodd" till en början o går den av e den lixom av o ingenting man får ihop hållbart... Envis på ett positivt sätt o kan snudd på flytta berg me inställningen att allt går... blir den negativ byggs de förbannat snabbt opp ett oöverstigligt berg av ett enda litet sandkorn... Tacksam över att min självkänsla sakta men säkert börjat återvända även om den bara dyker fram under vissa dagar i vissa situationer. Kanske de i grunden handlar om rädsla - o inte rädsla. Händelser i de förflutna som ligger kvar o lixom "ploppar opp" när jag minst anar de o bara de rymmer mycke rädsla o även ångest (två sidor av samma mynt?). De lägger sordin på känslorna... Den glädje vi alla kan känna av småsaker i vardagen som t ex våren, att solen tittar fram "you name it"  får ingen chans att komma fram i all kaos sitter lixom fast o har svårt att bryta mig loss, göra nånting... nånting helt nytt. Personlighetsutveckling e som jag ser de nånting man gör i två delar... den sociala biten me sociala aktiviteter me människor "face to face" o som i sin tur leder till samvaro, bekräftelse, igenkänning... o dels delen som handlar om hantering o bearbetning av mina trauman o de känslor som triggas igång me allt de. Båda i mitt tycke lika viktiga bitar för att komma fram till helheten o så finns de ju en uppsjö av olika nycklar att använda sig av o olika vägar man kan gå. Allt för att lära känna sig själv o utvecklas som människa... en investering i sig själv för ett bättre o behagligare liv o insatsen e ditt mod... att våga/vilja ta steget...