I möte me andra...
Va e de hos mig som får mig att reagera, tycka o tänka olika saker om olika människor? Eftersom jag e nyfiken på mina reaktioner kommer svaren oxå att komma till mig. När jag möter andra så speglar jag mig i dem precis som du o alla andra gör. De jag hänger opp mig på hos andra e ofta just de saker som jag kan behöva undersöka närmare hos mig själv. E (nåja, försöker iaf) va medveten om hur jag känner o va jag egentligen tänker när jag reagerar. Försöker va nyfiken o öppen för va som helst o ser de som en liten lärdom/erfarenhet. Stör jag mig på en dominant person, en person me kontrollbehov, en oärlig person, en efterhängsen person, en kritisk person, en stressad person...? Va e de hos mig själv som gör att nånting triggas igång o får mig att reagera? Överreagerar jag kanske oxå? Berättar jag om situationen/händelsen för nån så kanske den personen reagerar annorlunda på samma situation/händelse som triggat mig o fått mig att reagera som jag gjorde... Vi kan reagerar olika på på samma person o de som triggar mig kanske inte triggar nån annan på samma sätt som de triggar mig. De handlar om mig, de handlar om dig... mina känslor som får mig att reagera e mina o mitt ansvar på samma sätt som dina känslor o reaktioner e ditt ansvar. De e givetvis opp till mig o opp till dig att uppleva o utforska de känslorna om jag o du vill läka... bli mer hel o få må bra. Mycke av mina känslor startar idag reaktioner jag inte hänger me i själv alla gånger. E medveten om de men hinner lixom inte alltid me att bromsa, bearbetar dem o nånstans kommer de att bli bättre inte så extremt tufft som de e nu emellanåt. Frågan e va som händer här o nu o va som tillhör de gamla... bara att fortsätta bena ut de olika delarna o bearbeta allt eftersom de kommer.
Först gäller de att ha inställningen att va nyfiken o öppen inte värdera allt som kommer opp utan snarare belöna mig själv för de som faktiskt kommer opp, de jag eftersom lixom upptäcker om mig själv o som jag arkiverat undan under åren lixom förträngt, stängt av. De e jäkligt modigt att upptäcka sig själv o lixom "faca" sig sjäkv me fler fel än rätt men trots allt e de jag o allt jag varit me om, mina upplevelser o erfarenheter e just de som format mig till den jag e här o nu... lixom resultatet av mitt liv hittills. E förbaskat rastlös mellan varven o har lärt mig att då fokusera på andningen o verkligen va medveten om hur jag andas o hur de känns i kroppen. E jag rastlös så kommer oxå tendensen till att jag måste göra nånting t ex "fippla" me fingrarna, kludda me pennan, fingra me håret, skaka på benet... känner jag av ett sug måste jag bara opp o röra på mig, röka, städa, ut o gå... bara de lixom händer nånting. Blivit mer medveten på både gott o ont o märker hur jag stänger av, mitt sätt att undvika känslor... Hjärnan rationaliserar.. ibland riktigt illa o jag kan klandra andra, skapa mina egna sanningar utan att direkt ifrågasätta dem, utan mer behöver dem för att lättare kunna skjuta de som hänt/händer ifrån mig på ett enklare sätt. Jag reagerar istället för att agerar de e lixom mina reaktioner som har kontrollen... där kontrollen borde ligga på agerandet... lr hur? De som andra projicerar på mig handlar ju egentligen inte om mig utan om den personens reaktion utifrån sina känslor men de e svårt att låta bli att ta de personligt. Lovar att reaktionen handlar inte om mig lr dig utan har ett helt annat ursprung. Klart att de då e lätt att själv känna saker t ex i kroppen som rastlöshet, krypningar o spänningar o känslor som ilska, rädsla, osäkerhet... de känslor som triggas igång e mina lr dina oavsett o de e mitt o ditt ansvar att själva fokusera på oss själva o inte projicera de på andra. Ingen lätt sak alla gånger! Om nån runt omkring mig gör mig uppmärksam på ett beteende/attityd jag har som de anser e destruktivt tar jag som kritik... konstruktiv kritik även om den e positiv, o har själv lika svårt att ta positiv som negativ kritik o blir tacksam när nån gör sig besväret att påpeka de till mig dvs så länge de inte e sarkastiskt o nervärderande
Emellanåt när jag känner obehag runt en persons agerande utgick jag från att de va mitt fel, mig de va fel på... bottnade i jävligt taskig sjäkvkänsla mellan varven. Men faktiakt så i de flesta fall handlar de inte om mig lr dig! De handlar om den andre personen/människan o nu vågar jag fråga hur personen mår istället för att utsätta mig själv för en massa onödigt fnurrande, lidande, spekulationer... Klart jag kan va angripen, påhoppad o så i situationen men de handlar ju om nånting jag inte valt lr har skapat utan beror kanske mer på att jag uppfattas avvikande kanske inte ens e accepterad för den jag e utan de ligger förutfattade meningar o missförstånd i botten. Även om de bottnar i rädsla, osäkerhet så e de inte mitt ansvar utan mitt ansvar ligger hos mig o i min förmåga att va medveten o försöka förstå att den andre personens reaktioner o ageranden inte har me mig att göra o att jag fan inte behölver känna nån skuld i de hela inte ens otillräcklighet, ilska, beavikelse etc, etc De e den andre personens eget ansvar att ta över sina egna känslor. De tar en helvetes tid bara att lära om från de jag en gång blev inlärd o de e ett helvetes jobb oxå men viljan finns där... o visst skiter de sig emellanåt o allt går åt helvete o de e bara att ta nya tag... Hemligheten ligger i att inte ta allt peraonligt o nyckeln dit e att tycka om mig själv... älska mig själv precis som jag e o lära mug själv att se mig precis aom andra ser mig. Tror de e mitt eget jävla mående o rädsla som får mig att överreagera emellanåt lixom gå till attack mot andra... ett sätt att skydda mig själv från att känna smärta kanske. Jag ber iaf om ursäkt till den de drabbar av omtanke, själv blir jag överkörd o får aldrig nån ursäkt av personen istället blir jag utfryst o utsatt för "silent treatment" o jävla gränsöverskridanden o skyller de sen på mig o som om de inte e nog upprepas de lixom varje gång. O visst fan e de vanligt att jag reagerar på de som kallas "min" uppfattning om allt som händer i mitt liv de e ju "min" sanning o min berättelse lixom "din" sanning o din berättelse e din. De handlar inte bara om de jag, du, ni känner... de handlar oxå om va jag, du, ni tänker... Tankarna jag har om de som händer... O alla har vi "vår" sanning om allt som händer även om exakt samma sak. Ibland e de viktigt att även ifrågasätta sina egna sanningar utifall de verkligen e sanna... Trots allt e de mina tankar som styr hur jag känner o vilka känslor de tankarna triggar igång o därifrån kommer sen resultatet av de jag tänker, har fnurrat in mig på. För mig e de här me känslor lika naturliga om de så gäller glädje, ilska, sorg... de viktigaste e att kunna o vilja kommunicera... för mig e de lika viktigt som andningen e för livet. Utan kommunikation har man snart en höna av en fjäder...