Dandeelion.blogg.se

Lite jävla märkligt e de att trots att man vet att de varit skakigt, rena kaoset redan från början så väljer man ändå att återkomma om o om igen... bara ta vid där de slutade... efter x antal månader för att de andra man hade gick åt helvete även de... Så, va fan gör man de för? Ännu värre varför håller jag fast vid personen trots att jag blir så jävla illa behandlad varje jävla gång!?? Jag kan inte säkert svara på de... men jag kan tänka mig att jag genom personens sätt mot mig  ändå får nån slags reaktion, nån slags respons även om de e i form av smusslande, undanhållande, inlindat snack, sårande o respektlöst agerande... lr e de för att jag inte riktigt vet hur de ska kännas att få va bara älskad... utan krav o motprestationer?? Dessutom så stöter personen bort mig vilket jag oxå tror personen e  medveten om... vore de inte lättare att berätta om ev rädslor o osäkerhet? Så vi kan lösa de tillsammans? Som ett par? Varför personen inte vågar/vill släppa garden o släppa in mig? Va uppriktig... anser själv att jag e uppriktig om de som händer/ska hända/har hänt här o nu vilket personen anser att jag inte e... Tydligen nånting personen själv anser sig va, uppriktig o ärlig... Personen e tydligen inte medveten om hur personen själ e! 

 

Jag tror att man behöver komma igenom personens skal precis som hos mig själv... men hur lätt e de när de personen säger e så inlindat? Varför inte bara ge fan i att ta opp de isf slippa linda in de... tycker inte jag ska behöva läsa mellan raderna, lyssna  o analysera allting, va fan jag sänkte garden... berätta... Men behöver man verkligen veta allt om sin partner som hänt innan? Jag ställer frågor o får frågor o påståeenden tillbaka aldrig ett rakt svar! Själv svara jag o säger ifrån om jag anser att de e "my buisness", o personen anser sig själv ha rätten att veta annars ljuger jag... Valde att stå kvar utan att ta åt mig, tog de för att de va personens egen osäkerhet de bottnade i precis som hos mig själv... o väntade lixom ut personen eftersom de e personens personlighet men baksidan av de hela blir att jag känner att jag inte duger o e värdelös, nånting ingen vill ha så tänker inte jag ha de mer. Spelade ingen roll hur mycke kärlek jag gav... de murarna bryter nog ingen igenom, personen behöver iaf inte undanhålla information mer åtminstone inte för mig, o kan köra sitt race ifred. Går inte att leva me nån som inte släpper in själv, som anklagar, förutsätter o har sina " egna" sanningar oavsett va jag säger har personen rätt. Inte ens när jag agerar som personen själv gör kommer personen till insikt trodde jag, frågade om jag nånsin betytt nånting för personen o de kommer jag aldrig att få nått svar på mer än personens tystnad o den säger ju allt! Hur lever man me nån som inte respekterar mig? O ännu värre inte bryr sig om mig utan slänger bort mig lättare än personen slänger sina sopor!? Tanken att jag aldrig betydde nånting slog mig lixom inte... ville väl inte se...

Resultatet av alltihopa e att jag började va mer till lags, blev mer o mer tyst, började gå på äggskal, blev tagen för given... De e ingen kärleksfull o uppbyggande relation... de e en destruktiv relation byggd på en vilja att vilja ha makt. Gissar att allt de har påverkat mig så jag känner mig opp o ner, i obalans. Klart jag saknar personen... vill leva me personen men ska jag behöva gå under själv o stå utanför o lixom inte va värd sanningen, svar o information!? E så jävla nedbruten emellanåt o de blir bara för mycke me personens "on - off" sätt... Har redan blivit sårad så väldigt mycke nästan så de kan jämföras me psykisk misshandel... den röda varningsflaggen svajar emellanåt o har själv börjat bli apatisk, orkar fan inte längre. De handlar inte bara om personen utan om i stort sett hela mitt liv... o fått nog av att bli behandlad sämre än skiten under nån skor, de e inte kärlek! Även om jag älskar så de gör ont funkar de inte att va me nån som e oförmögen att själv ge, inte e villig att åtminstone försöka förändra sig o försöka lära sig lösa problemen istället för att bara dra iväg till nån annan lr va fan de handlar om... 

Frågan jag ställer mig e om de e så här jag vill ha de!? Bättre personen får landa i sig själv om personen fixar de... låta personen köra sitt race själv o me vem han vill slipper iaf jag bli sårad fler gånger. Har satt en jävligt bra gränssättning tycker jag själv... tydligt förklarat att jag inte längre väntar på personen utan går vidare... Så jävla trött på att alltid behöva jaga, vädja o förklara... be om ursäkt för nånting jag själv inte e skyldig till... aldrig själv få en ursäkt lr bekräftelse... Kan tänka mig att den här personen har nån tråkig upplevelse sen tidigare i bagaget som gör att personen agerar lite ojämnt... De senaste dygnen har jag känt en slags osäkerhet... en osäkerhet för va jag egentligen känner o vill... Den oron har bara blivit större o större då jag e så himla rädd att förlora personen... vilket redan har hänt! Jag har varit öppen o uppriktig om de... (nånting jag tydligen inte e enligt personen själv) o nu har han avslutat de o jag kommer inte att vänta på personen mer vilket jag oxå talat om. Tänker inte känna ångest, yrsel, hjärtklappning, illamående o andningssvårigheter längre pga att nån e självcentrerad o egocentrisk... saknar allt va ett "vi" tänk innebär. Behöver inte bero enbart på personen de finns annat som ställer till de oxå o hade varit tryggt att ha nån där o stöttat när de blir som värst, nån som bara kramar om o inte behöver "förhöra" mig utan kan vänta tills de lixom kommer... Inte nån som vid minsta kritik, ifrågasättande bara drar... Även me konflikträdsla anser jag att man löser problem/bråk just för att undvika nya... annars blir de ju bara bråk på bråk då de lixom ligger där o pyr... de går inte att sopa allt under mattan o dra, komma tillbaka o låtsas som ingenting... De går inte att fly konflikter! Personen gör så varje jävla gång... sticker, svar på telefon telefon/sms/mail e omöjligt. Personen gör så mot mig, vänner... mot alla... bara drar o blir tyst. Ok, personen e sån... bara att vänta ut... o har förmodligen alltid varit o vägrar att ens försöka ändra sig mot mig. Hur i helvete hanterar man de!?? Problemen försvinner ju inte! Bara för att personen drar tills stormen lagt sig! De blir snarare 100 gånger värre nästa gång... Har försökt snacka me personen... sansat o lugnt o vete fan om personen ens lyssnar... De går fan inte att ta opp en konflikt me personen, lr reda ut/lösa lr ge kritik då drar personen. De kräver ju lixom att personen själv åtminstone vill försöka förändras o vill lösa problemen. Me tanke på hur personen har bemött mina försök att nå fram verkar personen tycka att personen inte har några som helst problem egentligen... Vore skillnad om personen nån gång sa t ex att "jag vet inte hur jag ska hantera de här". Har ju sagt till personen att jag verkligen vill leva me personen men att de inte funkar me de beteende personen har... Fan vet om personen egentligen e konflikträdd, vill väl bara ha de på sitt sätt annars får de va... så upplever jag de iaf o så får personen ha de från o me nu oxå. Så som personen agerar handlar de inte om kärlek lr ens att bry sig om.