De här me relationer...
Jag tycker man snackar me varann i en relation, måste lixom inte ge opp för att de känns fel, känns som man inte passar ihop just då. Man kan forma både sig sjäva o relationen så den passar båda. De viktigaste e en helt öppen, enkel o obehindrad kommunikation om allt! Man måste kunna ta opp sina känslor me sin partner o tillsammans hitta problemen o lixom jobba på dem båda två o hjälpas åt att hitta en lösning. Kommunikation e nånting som går att träna opp... utan att ge opp o få de att funka just genom kommunikation... hitta tillbaka till sina känslor för varann, starta en ärlig kommunikation me varann. Brukar se på min partner... lixom ta mig tid att "studera" personen o varje gång jag ser personen memorerar jag ett minne av ett tillfälle där mina känslor va starka just för personen. Fokuserar på min partner o försöker va mjuk o omtänksam... hjälper lixom intimiteten på traven o emellanåt behövs lixom de där minnena för att kunna återknyta o hitta känslorna igen.
Ger inte opp i första taget utan kämpar... fanns ju en anledning en gång varför jag föll för personen o de går att falla för samma person igen.. Men när de känns som att man kämpar ensam... gör jag då? När de känns som att personen lixom "ger igen" medvetet för nånting jag själv missat... gör jag då? Att känna sig utestängd i Antarktis kyla... gör jag då? Inte veta va min partner står, tänker, känner o vill e de då nånting att lägga energi på? Att känna sig ovärdig sanningen e ingen vidare känsla lixom att inte få frågor besvarade. Att känna de som att min partner e likgiltig över om de e vi lr inte e inge vidare. E jag inte uppriktig o ärlig själv pga att min partner inte vet allt om mitt tidigare liv? Räcker de inte att jag älskar här o nu? Låta mig själv bestämma takten o låta de ske på mina villkor. Måste man veta allt om sin partner? T ex ex? De e lixom privat o man väljer själv om man vill o va man vill berätta/dela me sig av. Berättar när man själv e redo, e inte de viktigaste va vi har här o nu o va vi väljer att göra me de vi har tillsammans o fokuserar på just de. Min inre resa har ställt till mycke, innan kunde jag hantera de flesta situationer jag hamnade i vilket inte funkar längre. Frågan e om de e mina erfarenheter o lärdomar som ställer till de lr de att jag inte kan släppa minnet av att bli utbytt!? Finns de behovet fortfarande ska jag me den relation till då? Om den får mig att agera destruktivt e de ingen bra relation... Så... även om jag verkligen vill ha den här relationen, verkligen få den att funka... e den stora frågan om de verkligen e värt de... Alltid blivit sviken... från barnsben o tänker inte bli de igen... Kan inte tvinga nån till kommunikation om inte den egna viljan finns där...
En andra chans... ska man verkligen ge en andra chans? Hur stor e chansen att allt upprepar sig o blir likadant me den skillnaden att den som får chansen tar mig för given o lixom kör på grönt ljus? Kör på likadant igen... blivit så hittills me de få jag gett en andra chans o t om värre än innan då de förmodligen känt sig säkrare på mig.
E väl oxå så att man snackar o tänker utifrån sig själv o sina egna erfarenheter... lr hur?
Livet kan förändras radikalt på ett par sekunder o jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera på en situation innan jag hamnar i den... E nyfiken o fågar oftast jag, tar reda på varför så fattar jag dvs om frågorna besvaras... Vänder på frågorna lixom besvarar dem själv... Blir lätt min version typ, personen besvarade inte frågan därför att jag fattade svaret... De kommer från de erfarenheter jag bär me mig, beteendet säger att så här e de... utan svar blir lixom de erfarenheterna oxå "mitt" svar, "min" sanning även om de inte e så. Hänger ni me? Vi funkar så allihopa... Accepterar inte längre att bli behandlad som skit, kommit fram till att jag e riktigt jävla bra o värd mer, men ibland sjunker jag o kommer lixom tillbaka till att jag inte förtjänar mer. Emellanåt blir de rikrigt jävla fel när jag upplever nånting som triggar igång "flashbacksen" o givetvis e de utifrån den min reaktion kommer. Fortfarande upplevelset som e jävligt jobbiga o kanske aldrig kommer att blekna... försvinna. Värst e väl de här me att känna mig utbytt, oälskad, o kontrollerad... de väcker oerhörda jobbiga minnen o känslor... Svårt för människor att förstå hur de funkar. Händer oxå att jag gör saker utan att mitt eget medvetande uppmärksammar de. Omedvetet håller hjärnan på o sorterar de jag håller på att bearbeta samtidigt som de jág förträngt pockar på uppmärksamhet o vill komma fram. Undrar emellanåt varför jag började rota i alltihop... Låtit de vara kanske jag själv funkat bättre...
Jag kanske e kräsen... vill ju ha en partner som lixom visar att de e vi i både handling o ord, en partner som verkligen bryr sig om mig, de som händer mellan oss som par lixom jag för min partner givetvis. Har aldrig brytt mig om pengar/materiella saker... trygghet, tillit o ärlighet e för mig de viktigaste. E väl jävligt gammeldax i min syn på relationer o gillar att va intim me min partner o intimitet e ingenting jag delar me vemsomhelst! Skulle hellre dö singel än fortsätta me nån av de män jag hade innan så desperat e jag inte. Måste man vilja ha nån vem som helst för att slippa va ensam/singel? Lixom bara há nån där medans man iaf fiskar runt efter annat... Nej, jag e hellre ensam än i en halvbra/dålig relation. De män som "nätshoppar" när de har nånting tillsammans me nån e inga män! De klarar inte av en riktig kvinna! De klarar inte av en kommunikation o klarar inte ens av de enklaste krav från en kvinna... de möter me pajkastning... För mig e de så mycke andra attribut/begåvningar viktigare. Först o främst vill jag bli respekterad som en jämlike... de A o O!! De e inte ofta jag upplever att de e så me män, särskilt inte om man redan träffats ett par ggr!! Varför?? Har ingen lust att alltid behöva ta opp såna självklarheter...
Jag tycker jag de e lite konstigt när män kommer me påståendet att de lixom e programmerade till att titta på alla kvinnor o att de ligger i deras natur o nånting vi kvinnor faktiskt får lära oss att leva me... Varför ska vi kvinnor acceptera de? E de nått mer vi ska acceptera? Lite självbehärskning från män me den åsikten skulle inte skada... Vi må alla ha djuriska instinkter men... vi lever i ett modernt samhälle o att bara kvinnor skulle kunna hantera de fenomenet utan att falla tillbaka till reptilhjärnan tvivlar jag starkt på. Jag kan nämligen säga att vi kvinnor e precis lika intresserade av att betrakta/dregla över snygga män som män e över att betrakta/dregla över oss kvinnor, men vi gör de inte så att vår partner märker de eftersom de e en fråga om respekt för sin partner!!