De som e hugget i sten e att vi människor e extremt komplexa varelser... lr hur?
Jag inte bara håller på o läker de e tufft o de kräver tid... men de går... Jag kommer att bära mina ärr livet ut men kanske läker så pass att de inte längre infekterar mitt liv... allt de här ger ju oxå en stunds eftertanke.. främst på hur vi människor faktiskt behandlar varann på ett ovärdigt sätt i just de som de allra flesta oxå längtar mest efter... en kärleksfull o stöttande partner i en uppbyggande relation... Nästa steg blir ju lixom automatiskt att jag fnurrar på varför de e så? Va e de egentligen som gör att vi människor blir såna dåliga kopior av oss själva i vissa fall? Va e de som fattas egentligen? Va fan e de vi missar i vår fostran? Va e de för mönster som gör att samhället ska kunna fostra flickor o pojkar till väl fungerande vuxna som tar hand om både sig själva o andra? Hur ska vi kunna ge goda männskliga förebilder o öka människors självinsikt speciellt på de tidiga stadiet där personligheten formas? Kan vi ha samtal som en slags konsekvensanalys av våra olika beteenden redan i tidig ålder t ex förskolan/skolan? Fick jag önska skulle vi ha mindre klasser/grupper som vi får tid me att uppmärksamma olika individers behov o oxå tid för samtal. Va fan anstränger vi oss att bygga hela barn borde kontentan bli färre vuxna som blir trasiga o därav destruktiva. Tror inte vi föds me nån slags fallenhet för att utveckla vare sig empatisk, narcissistisk lr nån annan slags personlighet utan de påverkar vi senare. Klart vi föds me vissa personlighetsdrag som växer o utvecklas på gott o ont. Alla ges en chans i en sund uppväxtmiljö sägs de men även de som växer opp under riktigt vidriga förhållanden blir kärleksfulla o enastående människor. De som e hugget i sten e att vi människor e extremt komplexa varelser... lr hur?