Dandeelion.blogg.se

De tar tid att ändra ett invant tankemönster... inget jag gör en gång o sen e de lixom klart. Näe, de e nånting jag får arbeta me så gott som varje dag o oxå själv va uppmärksam på. De e jävligt lätt att återigen halka in i de invanda, trygga, säkra gamla mönster jag haft, e som när man lär sig nånting nytt t ex cykla, simma, träna... all förandring e de tuffast i början innan vanan lixom satt sig o de gäller att öva o återigen öva tills de nya tankemönstret sitter. Kanske mitt tanke o känslomönster förändras me tiden o lixom blir automatiserat lixom de mönster jag har nu. Har verkligen granskat mitt livsmönster o mina relationsmönster. Har börjat reagera på sjuka, osunda behov som i sin tur gjorde att jag tillät mina män att spela spel o behandla mig som skit. Miitt mål e att bli bättre på att förändra mina tankar om mig själv, framförallt om jag går in i en ny relation. För att kunna förändra mitt beteende måste jag komma i kontakt me de tankar jag hade som lixom satte igång de beteende jag hade/har. De e som en trasig, rutten panel man måste ta bort allt de dåliga innan man sätter opp en ny. Jag behöver byta ut mitt gamla tänk mot ett helt nytt tänkande. Jag har haft ett enormt negativt tänkande o antaganden om mig själv genom åren. De har till viss del skapats av de upplevelser jag hade under uppväxten o lixom skapats av mig själv i mitt huvud. Mitt beteende o mitt handlande har formats utifrån mina grundantaganden.

Grundantaganden e ju min egen självbild... bra o dåliga... Pga mitt otrygga anknytnibgsmönster som hängt me sen min barndom så funkar jag inte i relationer... kärleksrelationer då min egen negativa självbild lixom aktiveras däremot i allt annat ser jag mig själv som kompetent, duglig o värdefull... i relationer aktiveras de komponenter som e negativa... jag ser mig inte värd att älskas, totalt värdelös, oduglig, hjälplös... Jag hade aldrig blivit så "lyckad" inom jobb o vänrelationer om jag även haft en negativ självbild där. Mina grundantaganden va ju sanna, ovillkorliga för mig... Mina negativa grundantaganden va inge annat än totalt självdestruktiva!! De positiva däremot gav mig en enorm självkänsla... på de andra områdena. Verkligheten e nånting jag själv tolkade o skapade min egen personliga bild av, verkligheten e ju aldrig objektiv... lr hur? De e ju mitt eget sätt att tänka som oxå påverkade (o fortfarande påverkar) hur jag själv känner mig o utifrån de reagerar o handlar. Har varit "fånge" i en negativ spiral, en negativt uppfattning om mig själv me rädsla, osäkerhet, ångest o oro. De jag själv kände avspeglades på min omgivning. Skönt me insikt... klarsyn... förståelsen för hur jag funkat o varför... Tankar e trots allt automatiska även om vi kan påverka o förändra dem. Mitt automatiska tänkande i mina relationer va "hur kan han älska mig som e så jävla värdelös...", "jag får inte va otacksam", " han menade de säkert inte"... etc, etc. De centrala i kognitiv terapi e att jag får ifrågasätta o identifiera de automatiska tankar jag själv har. Kartlägga hur jag själv tänker i olika situationer o vilka tankar som stjälper mig respektive stärker mig. Jag har skapat mig ett antal egna livsregler utifrån de negativa självbilder jag har o som blivit mina strategier för hur jag själv ska anpassa o bete mig i smärtsamma o jobbiga situationer. I en partnerrelation har de handlat om anpassning... jag har haft ett passivt beteende... (lixom alla ni kvinnor/män som hamnat i en destruktiv relation) anpassat mig... lidit, tigit, undvikit konflikter, bitit ihop... Först nu under de här senaste åren jag börjat ifrågasätta ett sjukt beteende hos min partner, börjat sätta ner foten, sätta gränser... de går sakta men säkert framåt.

Mina/era automatiska tankar får mig/er oxå att göra felaktiga tolkningar av olika situationer vilket e oerhört vanligt...

KÄNSLOMÄSSIGT RESONERANDE e när man tror att nånting e sant för att man känner så i stunden o man bortser från alla de andra argument som finns.

PERSONALISERING e när man själv tror att de e ens eget fel när andra beter sig illa, behandlar en illa.

ETIKETTERING e när man sätter en negativ stämpel sig själv, va man kan o vem man e.

ÖVERGENERALISERA e när man själv gör en negativ bedömning om sig själv som då går så långt att att man tror att om man misslyckas nu kommer de att va kört resten av livet.

DISKVALIFICERING e när man förminskar sig själv o sitt eget värde o istället förstorar opp den man möter o låter sig imponeras av den personen.

KATASTROFISERING e som namnet säger när man förutspår katastrofer i framtiden utan att ta me olika positiva alternativ som kan va tänkbara.

TANKELÄSNING e när man själv tror sig veta va andra tycker o tänker om en om man säger va man själv tycker o tänker.

För att t ex jag framöver ska slippa hamna i de gamla tankemönster jag haft e de alltså viktigt att jag uppmärksammar de automatiska tankar jag har o som tränger sig på när jag träffar en man jag blir intresserad av att inleda en relation me. Gäller alltså att öva in de nya tankemönstret framför allt de tankar jag där har om mig själv. De e som me allting annat, de e bara att öva, öva o återigen öva för att bli bra på de. Mina nya grundantaganden behöver brytas o bytas ut helt o hållet när de kommer till en partnerrelation. Ta t ex situationen när jag fick nog av mitt senaste ex... Jag accepterade inte hans jävla smusslande o undanhållande längre, tog inte hans motfrågor istället för nått slags svar. Hans anklagelser mot mig spelade inte längre nån roll, jag sa ifrån... o gick därifrån... Säker, beslutsam o trygg i mig själv även om jag just då kokade av ilska över att bli så taskigt behandlad. Sen dess e de över för hans del o även min... jag glömmer honom inte, älskar honom fortfarande men insett att de inte funkar o gått vidare precis som han själv. Börjar förstå sambandet mellan mina upplevelser o erfarenheter från barndomen o mina förbannat dåliga val av män... Börjar oxå förstå vilka tänkbara anknytningsmönster jag haft o va som behöver ändras/brytas där. Vet nu hur mina grundantaganden sett ut i de parrelationer jag hittills haft o hur de påverkat mig. Jag har ju jävligt bra grundantaganden för övrigt o de gäller att få in de grundantagandena även när de kommer till parrelationer. Inse att jag e värd att älskas, e värdefull, kompetent o duglig på alla områden i mitt liv! Jag har lärt mig att kärlek e att känna mig sårad, sviken, bortglömd, värdelös, rädd, osäker, nedvärderad... kort sagt illa behandlad. Min känsla va att de bara va att tiga, stå ut me allting, att kärlek va att lida... de va mitt eget fel om min partner blev skogstokig o rosenrasande... acceptera o inte ifrågasätta... Lärt mig den hårda vägen att de e ett mönster... en felinlärning sen min barndom o som definitivt inte e sunt för mig själv. Har hela tiden fokuserat på mitt gamla invanda, trygga mönster o de jag kände till o som trots allt va tryggt o nånting jag kände igen, ingenting va lixom främmande o nytt.

Allt de jag upplevde när jag va barn o växte opp finns lagrat inom mig o inom oss allihopa vilket e från de vi formats o skapat våra mönster vi har i vuxen ålder. Mönstren jag fick som barn e va som inverkat på mig o mina val av partners o hur den relationen kommer att utvecklas o funka. Jag lärde mig använda fel känslor när de kommer till kärlek o de har lixom hållit sig kvar under mitt vuxenliv. Mitt eget beteende har likt männens passat ihop som byggklossar... osäkert lr intonande, brutalt lr mjukt, falskt lr ärligt, anklagande lr försvarande... Jag möter ju beteenden hos människor som e resultatet av deras tidiga anknytningsmönster de fick under barndomen lixom de möter dem hos mig. Vi präglas alla av våra föräldrar o andra vi har nära när vi e barn. Alla behöver nån barn som vuxen som lyssnar på hur man mår, känner o tänker, nån man kan snacka me, nån som bekräftar behov o känslor man har.

De finns fyra olika anknytningsmönster....
I ett tryggt anknytningsmönster har föräldrarna varit tillgängliga, förutsägbara o empatiska.
I ett otryggt anknytningsmönster har de varit bortstötande lr otillgängliga.
I ett otryggt ambivalent anknytningsmönster har de varit oförutsägbara o nyckfulla.
I ett otryggt desorienterat anknytningsmönster har de väckt rädsla.
Jag vet nu vilket anknytningsmönster jag själv har o de har förklarat mycke av mina val, reaktioner, beteende, agerande i livet. Nu kan de bara bli bättre...