I hate myself!
I hate myself! Verkligen hatar mig själv... o livet... Visserligen sjunkit ner mot botten igen men... hatar mitt jävla skitliv just nu Jag e ingen man tycker om... jag e ful, fet, värdelös, dålig mamma... Näe, där vet jag att jag lyckats o jag e förbanat stolt över mina barn o älskar dem villkorslöst E lixom de mest meningsfulla o viktigaste "jobb" jag nånsin haft o klarat av de oxå utan nån som helst utbildning i de här me föräldraskap
Har tappat hoppet... iofs e de väl bara de att jag inte ser några möjligheter längre... ser bara hinder o inga lösningar på nånting o de e lixom inte första gången...
Hela mitt liv har innehållit rädsla, frustration, ilska o ångest o varit väldigt aggressiv av mig vilket oxå satt mig på pottkanten rätt ofta o jag har lixom aldrig backat för nånting Aggressionen/ilskan va mitt försvar för att överleva, va mitt skydd mot min smärta... mitt sätt att slippa känna smärtan Man känner sig ju starkare när man ger utlopp för ilskan en effekt de ger o man blir ego/självisk när man e arg lixom tänker på sig själv o va man själv inte får... Ett skydd mot mina rädslor... min tomhet... Har känt mig tom, totalt satans värdelös o absolut oälskad... Smärtsamt som fan o komma till insikt att jag aldrig varit älskad... på riktigt dvs aldrig nånsin upplevt villkorslös kärlek lixom den "enda" kärlek som lixom ska betyda nånting o där man inte ska behöva prestera nånting för att bli bekräftad Trots de e jag ingen bekräftelsenarkoman...
Känner mig tom, oälskad o absolut värdelös... o så har jag känt de till o från under hela mitt liv Jag har aldrig varit älskad på riktigt... aldrig upplevt villkorslös kärlek o de e den enda kärlek som betyder nånting Sökte säkert bekröftelse konstant från människor jag hade runtomkring mig när jag va yngre o fortfarande när jag e låg fast kanske inte lika starkt Att jag sjunker när jag e låg bottnar helt klart i att jag inte får just bekräftelse o då blir oxå resultatet att jag känner mig värdelös inte på grund av nån man mer pga att bli dissad från ett jobb jag sökt fast jag vet att de egentligen inte e mig de beror på... men ändå e mitt ansvar Jag har lixom sökt ett värde utifrån... o fått nobben Bekräftelse utifrån från andra klarar jag mig utan den har jag lixom numer inom mig E brutlt ärlig mot mig själv o varit under många år när de kom till när o hur jag sökte bekräftelse Behöver inte fixa håret, sminka mig, klä mig sexigt för att attrahera o få uppmärksamhet får de ändå o lägger oftast inte ens märke till den Värdet av att bli älskad sitter inte i utseendet man e värd att älskas ändå... men ibland undrar jag de har lixom blivit ett större intresse för yta idag än för personlighet
Känner mig som ett sprucket glas jag tappat i golvet helt omöjligt att laga... hur lär jag mig leva me sprickorna? De svåra o stundtals jobbiga e att jag måste ta reda på varför sprickorna uppstått... för att lära mig leva me dem Sprickorna e iofs en del av mig o de e de som gjort mig till den jag e idag Jag kommer alltid att va trasig, kantstött... "hel" blir jag lixom aldrig Fan vet om jag överhuvudtaget får så mycke tillit för nån människa att jag vågar släppa in nån helt o fullt Tillit e ingenting man får... o de raseras snabbare än en blinkning Tufft nu sen min "riktiga" vän dog... finns ingen som fyller den platsen Ingen jag kan ringa/smsa precis när som helst om va som helst Finns ingen som vet om allt de mörka... ingen jag har förtroende för så mycke att de känns ok att berätta De skulle lätt användas mot mig... De som vet e inga jag umgås me mer o några bor inte ens kvar i landet man tappar lixom kontakten om man inte anstränger sig att hålla den vid liv
Hur känner man tillit för nån igen? Lär sig leva me de djupa öppna ärren? Våga släppa in nån mer än öppna dörren nån millimeter? Kommer jag nånsin slippa alla flaschbacks? Sluta referera allt som händer, sägs i nutid me dåtid? De spelar lixom ingen roll om nån tjötar på fyllan om att de e vi o e på som fan om de o allt vi ska göra de väcker obehagskänslor o skrämmer skiten ur mig... Alla de relationer jag haft har börjat snabbt o slutat i rena katastrofkaoset Jag stänger av o blir lite avståndstagande... Vem blir inte de första gången om nån slår på stora trumman!? Läge att berätta kanske men... NOT! Jag e inte så, jag lämnar inte ut mitt liv till vem som helst speciellt inte till nån jag precis träffat... E de inte mer intreserade av att lära känna mig får de hellre va de e inte värt all vånda om de ändå inte uppriktigt vill själva Har fått diagnosen PTSD efter tiden me bland annat Mr D Förklarar en del samtidigt uppfattar inte jag de själv så traumatiskt som de kanske va vilket säkert beror på både medberoende o normaliseringsproccesen Varit några Mr X som sårat mig o nån Mr Y som ger mig nånting o behandlar mig me respekt o faktiskt vill va me mig hittar jag nog aldrig... Mr D när tänker han släppa taget o inse att de e över sluta maila etc. etc Mailat över en vecka o vill ha hjälp bl a me en körkortsfråga Skulle aldrig i helvete falla mig in o hjälpa honom me nånting Ironiskt som fan e de egentligen... när de där "riksarslena" verkligen har mig vill de inte ha mig men sen.. när jag väl går då... Nu e de destruktiva män de handlar om me ett enormt o i en del fall extremt kontroll o maktbehov som gör att de inte släpper taget o beror kanske på att jag hittade styrkan att lämna dem nånting de definitivt inte e vana vid... De absolut fantastiska me alltihop e att de där mailen inte rörde opp en enda känsla...