Värdelös o oälskad...
Har insett att ingen av mina partners nånsin blivit/varit genuint "kär" i mig.
En del har blivit besatta av mig o vägrar släppa taget o de betyder inte att man e "kär"... De varken respekterade lr hyste några varmare känslor för mig men verkade ändå bli beroende av mig o mitt sällskap... av att lixom äga/ha mig. När jag till slut fått nog o lämnar har jag alltid fått höra att jag e den perfekta partnern o den bästa kvinnan de haft!?? Jag e så otroligt trevlig, smart, snäll, kärleksfull, ödmjuk, ärlig, omtänksam, lojal, nån att lita på o räkna me etc, etc... E väl inte direkt ful heller... lixom inga problem me att få en partner lr ligg om jag vill... Problemet e att jag insett att jag aldrig träffat nån som faktiskt älskat mig o de här sista året har fan på nått sätt varit droppen... Lärorikt på ett sätt oxå o första gången jag nånsin varit i en "on - "off" relation o haft en sån känsla från första början att de varit rätt lixom bara visste de från första början o ändå va jag bara en lätt utbytbar spelpjäs... nån som lixom dög när de inte fanns nån annan ersättare. Mina partners har allihop fiskat online o haft så otroligt lätt för att byta ut mig o haft de lixom halvslut gentemot mig utifall de inte skulle funka me den nya/de nya, de har inte nöjt sig me en utan skrapat ihop ett helt online harem av iaf ytliga förbindelser de bara varit tvungen att träffa, de har varit viktigare än de jag har trott vi haft/varit på väg att skapa. De mönstren följer mig in i alla relationer jag hittills haft, e de "riksarslen" jag fastnar för. Förmodligen för att mina partners beteenden o ageranden känns både bekant o tryggt. Nånting jag känner igen. De riktigt seriösa, fina, sunda männen stöter jag bort eftersom de får mig att känna mig obekväm. Har inga egna referensramar o de nya skrämmer mig, gör mig osäker, otrygg o livrädd e lixom okänd mark o jag har ingen aning om hur jag ska va.
Verkar va dömd till att va me psykopater/sjukt trasiga män... som lider av antingen svår anknytningsproblematik lr seperationsångest lr hamnar jag i nått jävla egoistiskt spel. Oavett om männen e snygga, fula, bra, dåliga, unga, gamla... så e jag oälskbar... o värdelös nån man har i stunden tills nån nappar. Klart jag börjat fnurra på varför? Kan ärligt erkänna att jag själv har svårt att bli kär... o har bara varit riktigt genuint kär två gånger i mitt liv annars har de handlat om attraktion o lixom ljumma känslor - ljumma tyck om känslor. Kärlek ramlar inte över en hur som helst o de tar tid innan nån slags kärkänsla infinner sig o de e jag säkert inte heller ensam om att känna. Känns jäkligt olustigt att ingen lixom nånsin blivit kär i just mig o den jag e. Nått allvarligt jävla fel på mig måste de ju va!?? Har mina partners nånsin haft riktiga, äkta genuina känslor involverade??
Hmm... alltså hade de varit annorlunda i sitt övriga beteende hade jag kanske kunnat köpa att de varit förälskde på riktigt men... man trycker inte ner nån man gillar/älskar, man projicerar inte över sin egen skit, anklagar, smusslar o undanhåller saker o ting, målar o ljuger om de mesta, försöker inte kontrollera, försöker inte ändra på mig, försöker inte isolera, försöker inte styra me sitt maktbehov. Inte fan gör jag så mot nån jag gillar/älskar. E en sak att ifrågasätta, bli förbannad o ha ett bråk ibland de e lixom normalt. När allt de där blir nånting som sker dagligen o på den nivån att man tillslut känner sig mindre än skiten under ett par skor handlar de inte om kärlek. Att köra sitt eget egoistiska race som om man va singel e inte ok!
Kanske mitt problem e att jag själv inte tror jag förtjänar nånting bättre, förtjänar nån som älskar mig, nån som prioriterar mig o inte smusslar me sina online dejter. Kanske rent av så illa att jag själv stöter bort de män som seriöst gillar mig... E alltid rak o ärlig o spelar inga spel, ger allt när känslorna finns där ändå träfffar jag ingen bättre lr avvisar jag de bättre männen? Klart jag e rädd för att bli sårad precis som er andra men får jag känslor för nån vågar jag försöka helt utan backup, reserver o ett aktivt fiskande. Ger inte allt på en gång men vem gör de?
Har precis börjat acceptera mig själv o så smått oxå börjat älska mig själv som de så käckt heter. Nu tycker jag faktiskt att jag e en rätt bra människa me en hel del gott i mig o massor att erbjuda andra. E personkemin totalt fel så stöter man givetvis bort männen lixom om attraktionen e noll Anser inte de e varken rätt lr schysst att leka mw nåns känslor lr ge nån falska förhoppningar. Ärlighet kommer man längst på!
De enda jag vill o skulle behöva nu e att ha en seriös o stadig relation som kan utvecklas ordentligt, nån att lixom växa samman me o dela den grå vardagen me.
Inte som nån som de jag haft hittills som bara vill dunka mig innan de drar vidare till nästa utan me nån som själv väljer att va me mig för att personen själv vill.
Handlar väl om att våga se sanningen som den e o förstå att enda vägen att bli fri e att helt släppa taget om de som pågår... Visst finns de ett behov av att krypa undan o kanske de e va jag behöver... fokusera på de som pågår för att kunna få klarhet i mina tankar o känslor. Ge mig själv tid att förstå att de e dax att släppa taget o faktiskt se allt för va de egentligen e o va sann mot mig själv o lixom inte försvara lr försköna nånting av hur de faktiskt va. Varför hänga kvar vid nån som jag numer innerst inne vet inte leder nånstans förutom ett varv till av respektlöshet mot mig som person.
Att älska sig själv e helt klart nånting av de svåraste som finns. E så jävla mycke lättare o enklare att fokusera på att älska andra... Nånting jag alltid lagt hur mycke tid, energi o kärlek som helst på men... att älska mig själv de jävlar sitter långt långt inne. Jag e ju trots allt den viktigaste personen i mitt liv o helt klart den som känner mig bäst o borde veta att jag förtjänar nån som iaf respekterar mig tillräckligt för att vilja va ärlig oavsett hur svart sanningen e. Ändå e jag lik förbannat snålast mot mig själv. Ingen lätt grej o andra sidan vem har sagt att att de ska va lätt... Klart jag stöter på motstånd som samtidigt ger mig en chans att lära mig mer om mig själv o kanske oxå älska mig själv för precis den jag e... Inte en enkel grej när man hela sitt liv fått höra hur värdelös o oälskbar man e... sätter djupa sår o man tror till slut på de orden själv Mina mönster i relationer bottnar säkert i de orden o känslorna de fört me sig. Mina partners bekräftade lixom bara nånting jag själv trodde på då..,