Tankefnurr...
De e rätt enkelt - bara sluta ha kontakt. Inte demonstrativt lr för att va elak lr så utan helt enkelt bara för att de e de enda rätta att göra. Fokusera på va som e rätt o bäst för mig... Ingen kan ifrågasätta va jag känner! Skickat ett mail... de lixom räcker så bad personen radera allt om mig/oss så personen inte mailar om dryga halvåret igen bara för att jag pluppar opp i skallen på personen Lär de väl finnas andra som ploppar opp... Finns tydligen inge att disskutera... förklara Har blockat personen på sociala medier så personen slipper kontrollera va jag gör. Tänker inte svara på nånting mer från personen heller passa de inte att ta tag i de direkt får de va. Blir hellre skjuten igen än att tillåter nån att leka me mina känslor. Analyserar de inte längre finns lixom inge att analysera, tystnaden säger lixom sitt. Ändå en visas magkänslan me att jag har fel... Personen e inte tyst pga att personen själv insett hur fel personen e för mig beror snarare på att personen utövar sitt skeva maktagerande lr e upptagen me annat. Förlitar mig på " min" sanning den här gången så de går lättare att släppa. Bara fortsätta ignorera personen om jag råkar se personen på stan den koden hade personen lixom inte knäckt utan trodde att jag inte uppmärksammat personen. Ibland e man tvungen att inse sanningen även om de gör ont... i de som pågår här o nu. Behövde backa för att hitta svaren... ser väl inte svaren för att de blivit en vana. eftersom de lixom alltid varit så o kanske de har blivit nån slags bekvämlighet oxå....
Jag va lixom bara o hälsade på... Va nått sjukt jävla test skulle väl personen erkänt de? Inge vidare sätt att testa nån på... kanske testade lite för att se... om de va nån idè att byta tillbaka, få nånting bättre... om jag skulle fortsätta stå kvar om de inte blev nånting me smusslandet... bara testa om personen kunde nå mig igen... ville hålla möjligheten öppen... Inte modig nog att säga va som stör mig lr fråga varför ville ses... om de bara va sexet personen va ute efter lr om seriöst ville ha mig tillbaka nu när personen va singel igen. Ska jag behöva sänka mina krav? Va inte ute efter att förändra personen bara rubba en liten bit. Förändra till att snacka men den förändringen vägrar de gås me på men inte förändra till att sluta höra av sig. Personen e inte redo för nått allvarligt - vill inte binda sig, vill fortsätta "gå ut o vädra hunden". Hmm...
Vet ju att jag lixom inte litade på personen o ville inte släppa fram mina känslor innan jag verkligen va säker på att personen va intresserad den här gången... Kanske så att vi väntade ut varann o ingen vågade ställa frågan... Hmm... önsketänkande från min sida Personen hade inte behövt känna sig tvungen att smussla isf. Sen vet jag ju lixom inte om de e otrohet... men varför då smussla o undanhålla för att sen bli knäpptyst? Har jag rätt vet jag ju lixom att personen på ett beräknande sätt e fullt kapabel att göra mig så oerhört jävla illa igen just för personens egen vinnings skull. Personen gillar ju lixom knappast mig me de agerandet. Känner personen nån som helst ånger e de knappast över hur jävla illa personen behandlade mig utan snarare över att personen inte kunde "både äta kakan o ha den kvar"! Undrar om de visade sig va grönare på andra sidan!? Får hoppas för personens skull att personen kommer ihåg att vattna gräset på sin sida framöver om personen e kapabel till de... Övertygad om att jag tagit rätt beslut me att se de här som över!
" Min" sanning tror jag tyvärr stämmer o jävligt tacksam över de. Blir förhoppningsvis lättare att släppavraget om personen. Sist tog de jävligt hårt, mådde riktigt jävla dåligt länge o fick stenkoll från sjukhuset me min anorexi. Har rasat minst en storlek på de här få dagarna o e tur att minstingen bor här just nu, jag måste lixom ta mig ur sängen o se till att få i mig nånting. Känns inte bra att mina barn lixom ska ta hand om mig o få mig på fötter e lixom jag som ska finnas där för dem - inte tvärtom! Som att de inte räcker me att leva i ett känslomässigt kaos pga allt som kommer opp till ytan nu när jag börjat bearbeta all skit, va jag naiv nog att tro att personen faktiskt va seriös efter så lång tid... Hur jävla dum e jag egentligen? Hade riktigt skrämmande mörka tankar... kändes som att enda sättet att må bra, få frid på va att kliva ut framför snabbtåget... "splatt"... över. Snabbare än att hoppa i kanalen, skära opp sig Inge bra tankemönster... Läkaren ansåg att jag inte behövde ångest medicin o psykologen gav mig tips mot ångesten för att få ner känslan något...
Duscha kallt...
Tokdansa till musik, ju högre desto bättre...
Isbitar i händerna...
Precis allt som kan ändra mitt fokus...
När jag fått känslan under kontroll fick jag rådet att försöka beskriva saker i rummet... känna in... lukta... beskriva... fokus ut istället för in...
" Träffar" min psykolog över mail o luren o e riktigt tacksam över den hjälp jag får o tacksam över att psykologen hjälper mig framåt. Ingen vidare känsla att vakna me en jävla klump i magen (gjorde de den där sista jävla dan oxå, för 2:a gången på de få dagarna) o känna hur ångesten stegrar i kroppen. Allt fokus går åt till att försöka dämpa den. Kunde hantera mitt liv o mina känslor innan jag började min resa o bearbeta dem. Har nog aldrig mått så dåligt som nu. Brusade opp när jag ställde frågan o fick den bekräftad. Va lixom tillbaka i de gamla när jag ifrågasatte Mr D på stationen o åkte på en sjuhelvetes omgång. Kände blodsmaken, lukten av järn... hörde käken krossas o smärtan i revbenen o hur människor föraökte titta bort, inte se... Eftesom jag brusade opp gick jag bara därifrån. Skulle jag gjort? Gillat läget? Tacksam för den insikten, insåg ju att jag va totalt oviktig o va som helst annat viktigare. Har oxå insett o kommit fram till att jag inte duger åt män...o de e ingen vidare känsla...
Att välja att stanna kvar i ett falskt minne från en situation uppbyggd på oseriösa grunder e lixom oxå wtt val man tar. Ett helt jävla omöjligt val eftersom de inte e verkligheten. Jag lever lixom i då fast idag o de blir bara fan så mycke smärtsammare o jobbigare ju fler då jag tillåter stanna kvar på min hög utan att bearbeta dem. De valet e mer baserat på självcentrering eftersom jag faktiskt va så naiv o trodde personen visste var personen stog o lärt sig nått sen sist, ändrat sig i sitt målande o va seriös me att va ärlig o släppa in mig i sitt liv. Vilket aldrig kommer att hända... Lösningen e inte att blunda för de som skett. Gäller snarare att ta ansvar för att ta hand om mitt inre o komma vidare. Ger människor ett par chanser o märker jag att de inte kommer nån förändring väljer jag att gå. Vem stannar kvar om de blir knullade?
Som me Mr D han får hota, smöra hur mycke han vill de e över där! Att han fortfarande orkar hålla på fattar jag inte. Hade brev från snuten när jag kom hem... Min sk väninna har haft ihop de me honom, de har suttit (främst på mail o mobil) o skrivit ihop en massa om mig som de sen skickat till de 2 män jag umgåtts me här o hon kände dem båda. Undrar va de stog i de breven? Hur fan kan man sjunka så lågt som människa? Mr D e jävligt duktig på att manipulera människor som marionetter. Han snackade omkull kärringarna på kvinnojouren o fick mig att framstå som labil o lögnaktig för att jag va en bekräftelsehora som inte drog mig för nånting för en stund i centrum. Han bedyrade sin kärlek o visade hur mycke han älskade mig inför dem. När jag ifrågasatte dem gick de på hans version o tyckte synd om honom som fick dras me en sån som mig! Han va lixom offret!! Väl hemma gick nyckelbenet o senare utsatte han mig för strypsex för första gången... Två dar efteråt kom jag till läkare o de togs bilder, sköterskan såg förskräckt ut. Va blå från vänster öra, runt halsen ner över vänster nyckelben... Såg för jävlig ut... Skulle skickat dem till kvinnojouren o frågat dem om han fortfarande va offret! Att han lyckats förtala mig inför min senaste arbetsgivare o andra myndigheter känns jävligt olustigt. Inte konstigt att jag inte får svar på mina ansökningar. Vet att jag gjorde ett in i helvete bra jobb, var en av de snabbaste o under den tid jag jobbade där o blev loggad hittade de inte ett enda fel bland mina ärenden! Tycker min gamla chef kunde ha kontaktat mig o berättat, ifrågasatt men de kanske känns jobbigt. Jag skulle tydligen va grovt kriminell, ekonomisk brottslighet... hade de stämt hade jag fan inte behövt leva på soc idag. Tacksam trots allt att de tog hennes anmälan om olaga grova hot etc på allvar, gav henne skyddad id me tanke på att hon har mindre barn. Att de la ner min anmälan fast den va grov e egentligen skit samma nu. Nu passa de att fråga om jag ville anmäla för förtal... Skiter jag i, har ingen ork till de sånt där illa beteende kommer att slå tillbaka på de två, karma ni vet.
Allt de här kommer tillbaka maktlösheten, rädslan utan att jag kan påverka de ett skit. Ett ord, en doft räcker o just nu e allt ett enda stort kaos. Visst kan jag ha överreagerat men hade personen inte hört av sig då? Om jag haft fel? Tja, e man ärlig me sina avsikter gentemot mig så. Efter att levt me en som Mr D tar de tid att våga lita på nån o grejor som smusslande o undanhållande startar otrohetstänket o rädslan för misshandel o våldtäkt. De svåra e att känna in o veta var just mina gränser går, de kräver ständig träning. När man har svåra upplevelser i bagaget som korsat alla ens gränser...
Har inte varit "guds bästa" barn o haft de kämpigt me mycke i mitt liv från början o har de fortfarande. Ibland har jag tagit mig framåt... o nu e de jävligt tungt. Dax att jag slutar försöka laga andra... ta hand om andra. Även om jag jobbar me mig själv känns de på ett plan som att jag flyr från ett annat. Logiken e inte alltid min bästa vän... allt tar sin tid. Känns som att ju mer jag kämpar för nånting mer får jag oxå att kämpa för.
Usch kan inte sätta mig in i ditt liv ens. Förstått lite vad ptsd är. Trodde bara torterade krigsfångar fick sådant. Klart detta inte kommer att hjälpa dig men Googla på beteendet., smusslandet. Han är otrogen bortom tvivel. Detta är tydligt när du inte hört något det är dom nu. Han är med någon annan nu. Du är naiv du är vän med den andra kvinnan kan vara hon nu också. Tänk någon gång du har svaret inom dig.