Livsläxor...
Min jävla svaghet när de kommer till kärlek iaf... e att jag e alldeles normal... När nån vill missförstå ... skjuter bort... anklagar... projicerar vill jag vädja, förklara, göra allt bra. Som me den här personen som förutom att personen har de som maktmedel e de jävligt destruktivt för mig själv oxå. Pga att jag kämpar o vädjar, förklarar o försöker få de bra igen har personen makten över mig o de e lixom personen som styr... I den kampen e jag lixom förblindad för va som e rätt o fel, precis allting blir opp o ner o en riktig satans sörja e va som blir kvar av alltihop. Kämpar jag (gäller även er andra) kan jag lixom inte heller tänka klart. Har backat o försökt se på vår fejkrelation som den faktiskt va ser man hur egoistisk personen e o hur beroende av makt personen oxå e. Personen e helt enkelt ingen bra människa o när jag nu sett de lysa igenom o kommit till insikt o insett att jag inte vill ägna en microsekund till av min tid o energi åt den här personen. Om de e otrohet lr inte inblandad spelar lixom ingen roll längre. Finns så jävla många skäl till att lämna personen även om de inte e otrohet inblandat. Bara tanken på att vilja ha en relation me personen e vansinnig i sig... man går själv sönder o de e de inte värt. De e inte kärlek! Undrar lixom om de e deras beteende som får mig att binda mig så hårt till dem. Kanske beror på deras jävla växlande mellan att de e gulliga, omtänksamma för att i nästa sekund komma me anklagelser. På ett sätt gör lixom mitt kämpande mitt eget liv enklare o jag bortser från alla mina andra problem på nått sätt o slipper lixom ta tag i mitt eget - slipper lägga energi på de eftersom jag ägnar all tid o energi åt just kampen att försöka få personen att förstå o få personen tillbaka. Nånstans vill jag o hoppas jag väl att den där gulliga o omtänksamma personen verkligen e den personen o inte den oresonliga egoistiska, svartsjuka person personen verkligen e. Me näbbar o klor försöker jag komma fram till personens gulliga, omtänksamma innerstan just me hopp om att de ska bli bra igen. Personen ifråga fortsätter spela gullig o omtänksam så länge de tjänar personens egna syften... Va personen innerst inne verkligen den personen spelar så skulle personen precis som vanliga normala personer sansa sig o känna ångest när de skitit sig, varit bråk, nånting gått snett iaf be om ursäkt, säga förlåt på sina bara knän om de vore så nånting som inte finns hos de här personerna. Kanske har personen själv kommit till insikt o insett att hán inte e bra för mig därav den totala tystnaden... lr känner personen sig bara obekväm, påhoppad lr anklagad. Man smusslar o hemlighåller inte saker för den andra personen o inte fan undanhåller man information heller... Personen e kanske mer egoistisk än jag själv kan föreställa mig. Går inte att leva me nån som har makt o kontrollbehov o inte e beredd att förändra sig. Man går själv sönder, tappar bort sig själv, tappar va som e rätt o fel, ens värderingar ifågasätts av en själv... värsta av allt e att de sen tar sån tid att komma opp på banan igen. Man tar stryk själv... De e inte värt de i de långa loppet för oavsett va man gör e man själv förloraren eftersom personen inte bryr sig om en o både snabbt o lätt byter ut en mot en ersättare.Ju snabbare man inser hur de e och lämnar dem, snabbare blir man själv hel.
Bra skrivit! Så är det. Makt kontroll är för alla andre ej för dom själv. Hur tog du dig ut? Går läkningen? Lycka till. Styrka o kramar.