Mina livsläxor triggar...
Va e de hos mig själv som får mig att reagera, känna, tycka o tänka om olika människor, situationer... Klart jag själv undrar va mina reaktioner kommer ifrån o nyfiken på svaren... även om jag vet va de oftast kommer ifrån. Jag reagerar olika i olika situationer mycke beroende på människan/människorna jag då har runt mig. När jag (o ni) möter andra människor speglar jag (ni) mig i dem. De jag hänger opp mig på, fastnar i hos de människorna e just de de grejorna jag behöver (o har) undersöka hos mig själv... Inte alltid så jäkla lätt att va medveten på hur o va jag känner just när jag reagerar... oftast e de mina gamla erfarenheter som dyker opp o egentligen de jag reagerar på... de som "tar över" min reaktion. Ett fenomen o enormt problem när de e känslor inblandade.
Varför stör jag mig på vissa människor o situationer? Va e de hos mig som triggas igång o får mig att reagera, ibland så in i helvete? De e oftast personer som e kontrollerande, efterhängsna, oärliga människor som utlöser reaktionerna, kritiska, dominanta, stressade e inte nått större problem. Frågar jag t ex en kollega lr vän reagerar de annorlund på exakt samma människa än va jag gör, o nån vän reagerar likadant som jag kanske just för att vårat bagage innehåller snarlika erfarenheter o upplevelser.
Handlar då allt om mig? Jepp, de e mina egna känslor som får mig att reagera o därmed oxå mitt eget ansvar, de e helt o fullt opp till mig att utforska o uppleva dem om jag vill läka... må bättre o bli någorlunda hel. De jag triggas av ligger hos mig själv.... Mina livsläxor som triggar...
Jag ansvarar själv för mina känslor o tankar precis som alla andra människor ansvarar för sina känslor o tankar. Men... de andra projicerar, lägger över på mig handlar egentligen inte om mig! Likadant om jag själv projicerar över mitt på nån annan... När t ex jag blir förbannad, frustrerad o irriterad i ett samtal handlar de ibland inte om dem utan en reaktion utifrån mina egna känslor. Min reaktion kan ibland ha ett helt annat ursprung beroende på hur jag bemöts o behandlas. Mina känslor o tankar kretsar då runt nånting ur mitt förflutna o mina egna fel. Spänningar, panik, ångest, domningar, krypningar, rädsla, besvikelse, känslan av att inte va respekterad, värd sanningen, bli ersatt igen... Klart jag oxå bär ansvaret för de som triggar igång mig... Vet att jag borde fokusera på mina egna känslor o inte projicera över dem på andra oavsett hur jag blir bemött o behandlad.
Konstruktiv kritik lixom positiv kritik tar jag. Den konstruktiva kritiken hjälper mig att bli medveten om nått beteende jag själv har o inte själv e uppmärksam på, de kan oxå va destruktivt både för mig själv o de i min omgivning. Nånting jag har svårt för däremot e att bemötas me tystnad... människor som avsiktligt håller sig borta o vägrar se sin egen del i de som hänt. Ett för mig både barnsligt o omoget beteende/bemötande, tyvärr e jag inte bättre själv... blir personen inte bättre fast jag påtalar de blir jag likadan o behandlar personen som personen behandlar mig.
I de flesta fall menar o står jag för mina beteenden o kommentarer men ibland "flashar" de gamla opp o allt brakar åt helvete. Klart andra då känner obehag av mitt agerande men varför utgår de ifrån att de handlar om dem om jag nu missuppfattat o lagt in fel i situationen? Nånting jag måste lära mig e att fråga personen hur peresonen mår slipper jag själv oxå utsätta mig för dramatiserande, spekulationer o analyserande, ger kanske bara mig själv o andra onödigt lidande. Den andra personen, kan inte den personen bryta tystnaden? Speciellt en person som vet om min PTSD o mitt förflutna? Ligger ofta inte bara hos mig utan e ett resultat av personens eget beteende o agerande...
Av värdighet har jag lagt ner personen, värdighet o stolthet. Jag valdes enkelt bort o va aldrig värd sanning lr respekt. De va skitsnack, lögn från början till slut o jag la in nånting som aldrig fanns där baserat på mig själv o mina känslor. Helvete så många gånger jag krälade i stoftet... ovilja att släppa nånting jag ville ha kvar. Egocentriskt av mig. Nu har de lixom gått in o hela proceduren har gått snabbare om personen varit ärlig från första början. Frågade om mina känslor va besvarade o har inte hört nånting... tillräckligt ärligt svar anser jag tystnaden ger. Personen kan så klart känna sig påhoppad, anklagad... men ser personen inte sin egen del? Smusslandet? Spelar inte längre nån roll kan inte tvinga nån att va me mig mot sin egna fria vilja... Personen kan ha sin värdighet i de hela pga av mitt agerande men... har inte hänt om personen svarat kvällen innan...
Personens tystnad kan oxå bero på två skäl, de ena e att personen för sin värdighets skull valt bort mig... vill visa för både sig själv o mig att personen lixom e i kontroll. Att personen står över mig i "rang" o tycker helt enkelt att jag ska veta de. Känner sig väl både stor o stark nu när personen bara struntar i alltihop. Makt...
Andra skälet kan va att personen lixom försöker plåga mig till lydnad. Väntar tills jag inte längre ifrågasätter, inte längre vill mötas på mitten, inte längre ställer några som helst krav. Väntar tills mitt behov av personen gör att jag lixom krälar i stoftet o ber om ursäkt... Tar på mig all skuld... Lovar att aldrig bete mig så illa igen... lixom blir lydigare, fogligare o trevligare. Personens makt e då lixom fullkomlig igen.
Andra skälet kan va att personen lixom försöker plåga mig till lydnad. Väntar tills jag inte längre ifrågasätter, inte längre vill mötas på mitten, inte längre ställer några som helst krav. Väntar tills mitt behov av personen gör att jag lixom krälar i stoftet o ber om ursäkt... Tar på mig all skuld... Lovar att aldrig bete mig så illa igen... lixom blir lydigare, fogligare o trevligare. Personens makt e då lixom fullkomlig igen.
Tänker jag efter så plågas jag ju just så nu. Trots att jag vet att de inte e en bra person, trots att jag vet att personen blir min undergång likt förbannat så skriker hela jag efter personen o vill in i hans värld igen. Men fortfarande har jag nån slags förhoppning om att vi ska kunna mötas på mitten, börja snacka... har oxå börjar fnurra på att de kanske e bara mitt fel alltihop, va jag som spårade ur. Men min oro e inte längre så att när jag plågats tillräckligt länge så kommer jag att ge opp min egen stolthet. Välja att kräla i stoftet för att få tillbaka personen o/lr välja att ta på mig all skuld. Väljer inte längre att låta personen lr nån annan få ha makt över mig längre. Alltihop för att alternativet känns så jävla mer plågsamt... att tvingas va utan personen.
De finns ingen tvekan längre... de e ingen bra person o de spelar ingen roll "varför". Personen kommer inte att ändra sig o personen blir min undergång om de fortsätter. Egentligen ska jag väl va glad att personen valde bort mig då jag i min tillfälliga sinnesförvirring inte hade klarat av att göra slut. Men... jag e som sagt villig att ge mig in i de igen, frivilligt gå under... om de känslor jag har varit besvarade o jag varit nog respekterad för att få höra sanningen. Ledsen att de inte e så men förstår o accepterar. Jag e bara människa o jag gör inte alltid de som e bäst för mig själv...
"Fritt omskrivet utdrag ur boken "Dina sanningar"