Personen lixom undrade om jag knaprade piller... för ADHA... Jag? För att jag ifrågasätter, reagerar? Insikten att själv se tecknen han har kommer de säkert från nån av kvinnorna som fanns under den här tiden. Personligen tror jag (me en jävla betoning) på tror att jag e "gåtans" lösning på spåret. Nån jävla form av NPF - o då me uttalad avståndsproblematik/närhetsproblematik. Absolut inge jag kan lr ska åtgärda, fixa, kräva, lösa, manipulera, pressa, uppmuntra fram lr coacha bort... De e kanske de som definierar personen o jag (lr nån annan) kommer aldrig att kunna förändra personen. Va jag tror iaf... Så jävla tragiskt alltihop... tragiskt att de här dysfunktionella männen/kvinnorna rent generellt så ofta oxå e så förbannat karismatiska... charmiga, intressanta när de under sina korta episoder o själva vill anstränga sig o oxå e på humör. De infaller endast under jävligt korta episoder o för dem själva e de optimala stunder. Näst in till aldrig när deras partner behöver de som mest... under t ex stress, svårigheter... då deras närhet o stöd efterfrågas o partnern behöver de som mest.De orkar lixom inte... orkar inte me utan flyr undan o nästan alltid smitandes ut bakvägen för att sen återkomma precis som om ingenting har hänt...
De va alltid så intensivt... o kändes så förbannat rätt ( för mig) ett par dar sen va de lixom över, förstorade opp allting o avslutade allt o försvann. Kände sig personen kvävd o ville va ensam kan personen lixom sagt till o fått den space personen behövde utan att dra de så långt som till avslut... Blev alltid så... Antagligen tröttnar personen o gillar kicken från när saker e nytt. Men vaddå... livet funkar inte så... vilket personen inte tycks tagit in lr så e personen nöjd me de flyktiga o ytliga... Handlar de om tvivel o rädslor... följa samma mönster o försöker få mig att inse att personen inte e bra... lixom vänder mig mot sig själv. Tror inte de bottnar i ADHD utan personen har nog alltid varit sånn. Har personen alltid varit destruktiv? Förstört allt bra omkring sig lr e de bara me mig? Ligger de hos mig alltihopa? Klart de tar en helvetisk lång tid att lägga gamla beteenden o mönster bakom sig. Personen måste kanske tillåta sig själv att lixom stanna kvar hos nån o även tillåta sig att va lycklig o glad...
De va e lixom oförklarliga, svåra spänningar i vår "relation" o de fanns noll intresse att vi tillsammans skulle övervinna problemen som uppstog. Nånting man gör me respekt likt ett team tycker jag o givetvis visar förståelse för varann lixom medkänsla o empati.
Personens beteende triggade fram mina reaktioner... va fan klart jag reagerade! Undrar om de va ett spel där jag definitivt inte fattade reglerna lr om personen själv faktiskt va helt omedveten om va som hände? Va anledningen till min reaktion blev som den blev. Klart de isf blir missförstånd... Klart jag blev frustrerad reagerade ju utifrån personens beteende. Hans ovilja att diskutera, berätta, personens frånvarande o känslan av att inte bli uppmärksammad, respekterad, känna mig ignorerad klart jag blev frustrerad o förbannad o givetvis lär de ha framkallat en reaktion hos personen oxå. Säkert oxå bestående av frustration o ilska... men nånstans lär väl personen insett sin del i de? Uppfattat de som att personen inte bryr sig om mig o ändå har jag ofta påpekat de på ett trevligt o snällt sätt, speciellt de här me att man diskuterar inte håller sig borta, lägger locket på. Har personen missat de? Missat mina signaler? Näe, tror inte de...
Allt slutar alltid me frustration, anklagelser o missnöje efter några dar... Personen själv har aldrig gjort nått... Den biten borde personen själv analysera! Funkar lixom inte... jag ska inte behöva ta mer o mer ansvar själv... för att få de att funka. Ju mer jag försöker, ju mer jag kämpade... mer blev personen som ett barn... båda behöver ge sin del om de ska funka, eftersom bara jag kämpade e de ju självklart att de inte funkade förbannat lätt matematik. Finns gränser för hur mycke jag tål o hur mycke o va jag lixom står ut me, o givetvis gäller desamma för prrsonen oxå. Oavsett så e man alltid två i en relation o båda har ansvar för att jobba på relationen... Hur mycke skulle jag behöva anstränga mig? Ingenting hände... de va samma gamla mönster o jag tappad hoppet... kände mig så förbannat värdelös, ersättningsbar, misslyckad. Hade väl hoppats på att vi lixom skulle börja om från grunden... byta perspektiv o tänka positivt. Bara för att vårt förflutna präglades av missförstånd, bråk o skit hade de lixom inte behövt varit verklighet även nu. Men som sagt samma jävla mönster... Finner ingen anledning att fortsätta jaga o kämpa heller, respekteras jag inte tillräckligt mycke för att få sanningen, ett förlåt... får de oxå va. Mailade o önskade personen ett bra liv... nånting jag tagit efter. Klarar inte en relation som e intensiv några dar o där jag lixom står utanför, en relation utan kommunokation, där avslut alltid går genom bråk, iskall tystnad för att brytas som om ingenting har hänt. Få två käftsmällar i två omgångar på raken... Inte nånting man tar. "On- off" relationer e inge för mig lixom lösnummer, går fett bort båda två. Ganska säker på att problemet inte ligger hos mig, vet me mig att jag e tydlig o ärlig. Mitt "lösnummer" har förstått att jag inte e intresserad o accepterat att personkemin inte stämde. Kanske e som han säger att den kommer, o att han kommer fortsätta me sina trevare. Riktigt onödigt känner mig själv o finns lixom inte personkemin från början e de heller ingenting som kommer...
Hur ser jag själv på de här me relationer? Egentligen e jag väldigt säker på mig själv o relativt orädd som person men... i mina relationer... hur funkar jag då? Medvetet kämpar o försöker jag ju men omedvetet då? Saboterar jag mina relationer själv? Ja, kanske om de kommer för nära o kanske just därför jag lixom dras till känslomässigt distanserade män gång på gång för att de funkar längre... Livrädd för riktig djup intimitet... Nja... e lixom precis de jag längtar efter, ni vet den där djupa närheten... samhörigheten, tilliten o respekten. Visst fan e jag rädd oxå, för att släppa in, bli sårad, lämnad, ersatt... Sätter jag lixom krokben för mig själv o lägger in för mycke o överreagerar i ren frustration? Över vattenytan finns de självsäkra, kärleksfulla, omtänksamma, tillitsfulla jag men när jag sjunker under ytan... när de gamla mönstren o erfarenheterna gör sig påminda o jag inte hittar tillbaka opp mot ytan utan fortsätter simma nedåt händer då? Jag skapar mina egna sanningar som verkar logiska... nånting jag faktiskt tror de flesta av oss gör. Skapar jah de sanningarna för att jag inte vågar visa mig så jävla djupt sårad jag känner mig? Vågar jag de inte ens inför mig själv? E de va mitt impulsiva agerande beror på? Projicerar jag över mina erfarenheter o min egen sanning på personen för att den e mest logisk o enklast?
Vet inte... har ju sagt hur jävla otroligt svårt jag har de me tilliten... att våga släppa in...
Har lärt mig den hårda vägen att inte släppa nån nära... o har aldrig nånsin haft nån att kunna lita på. Alla mina relationer oavsett kärlek, vännskap har alla slutat på samma sätt... jag har lixom alltid blivit sviken... utlämnad, utnyttjad,... Sätter djupa ärr långt in i själen... Men jag vågar o försöker när jag springer på nån som verkar va värd de... Mina gamla mönster o de slutar alltid på samma sätt... me svek. När jag iser att de varit medvetet vill jag bara fortaätta sjunka...
Min sanning kanske inte e nån sanning... utan va jag tolkade in efter mina mönster, mina erfarenheter o känsla... Jag va öppen o ärlig om allt.. anser man måste va de om man menar allvar me att testa igen. Personen snackade mycke om en viss grej o jag gissar de va va de handlade om egentligen, lixom där saknaden låg. Tycker fan man kan snacka klarspråk om man inte vill fortsätta istället för att komma me insuneringar. Visst fan blir de konflikter o bråk, missförstånd men va fan löser man de inte då? Tystnaden löser ingenting o jag har lixom lärt mig att när den kommer har jag haft rätt o genomskådat de människorna. Lärt mig att inte jaga, vädja, förklara längre vill nån va kvar i mitt liv anstränger de sig inte drar sig undan... försvinner o e knäpptysta. Svartsjuka från mitt håll? Nej, bara så trött på människors agerande o respektlöshet mot mig... fått nog att de behandlar mig som skit...
Blir glad över skillnaden i inläggen att du kommer till insikt ser att han inte är någon att ha. Du vet längst inne i ditt innersta själ du har rätt, han bytte ut dig mot någon annan. Hört av sig? Nej! Enkelt ni båda vet att du vet. Han vill inte ha dig! Inte ha dig i sitt liv du dög till sex han var ensam! Enklast sätt för störda män deras sätt till avslut. Tycker du ska vara tacksam du är av med han ge tid till han som jagar dig vill ha dig. Personkemi kommer! Partner ska vara en bästa vän. Ge den mannen en chans. Män med störning något slag vet om älskar någon och vill ha dom i sitt liv. Denne man vill ha dig han ensam ingen annan har. Blev han arg över ditt sätt han tagit tid prata om detta. Det finns inte något prata om han har annan kvinna nu. Var du någon han ville ha kvar han hört av sig.