Va mitt uppe i ett relationsdrama me konstanta frustationsuppdateringar...
Egentligen hände de ingenting i vår relationen den va lixom bara ett bedövande beroende av kontroll, ilska, misstänksamhet (snudd på paranoid), hans fiskande, "on -off" beteende o de sas o agerades en massa för att såra mig... Mer o mer dramatiskt o hans målandet blev mer invecklat... Nån relation va de inte... Vet inte riktigt va jag ska kalla relationen för... de va mer en "on - off" relation som styrdes av hans mående o intresse just i stunden... Va mitt uppe i ett relationsdrama me konstanta frustationsuppdateringar, kriser o kaos, misstänksamhet, kontroll o egna sanningar som utgjorde 35 % (vilket e enormt mycke) lr t om mer... Frågat mig själv va den relationen gjorde me mig? Alla de små förhoppningarna... de täta återkommande bråken... som fan vet va se egentligen bottnade i... de långa avbrotten... slitagen... bristen på kommunikation... empati o förståelse... oviljan att se sitt eget ansvar... sitt eget beteende o agerande... oviljan att vilja mötas... Förlorade dagar me en person som inte gav ett uns lugn o ro i själen. Va de värt de?
Såg jag när jag äntligen backade o lixom iakttog de hela utifrån...?? Bortom de passionerande återföreningarna efter lång tids avstånd... kyla... utanförskap... anklaganden... dömanden... Varför tog jag honom tillbaka?? Hade jag givit min väninna rådet att ge de en chans till om hon varit jag?? Vem fan blev jag?? Va såg jag äntligen till slut?? Varför la jag ner så mycke hjärta, tid o kraft?? Kändes de lika bra att fortsätta?? Varför klev jag inte av berg o dal banan tidigare?? Alla de där vaga förhoppningarna som slukade mig o mitt liv... En "on - off" relation jag önskade skulle bli en seriös parrelation men som bara gav mig sömnlösa nätter, total avsaknad av en varaktig trygghet... Hans lättvindiga beslut att lämna relationen för vad?? Konstant fiskande efter nån slags passionskickar?? Förälskelsekick?? Hans typiska "du går inte att lita på"... Jag?? Nånting jag inte tog åt mig av vet me mig att de inte stämmer o att just den meningen e en av narcissistens favorit uttryck... Fanns de nån i vår " on - off" relation man kunde lita på va de mig...
Jag har iaf lärt mig läxan... OM de kommer en charmknutte me en trasighet... en farlighet jag känner mig sexuellt attraherad av vet jag numer att de bara e att gå därifrån. Passion i kombination me destruktivitet e en farlig mix! I mitt fall beror de på de latenta medberoendet jag har i mig själv. Växt opp me missbrukare o försökte "rädda" dem vilket inte funkade alls o de i sin tur har resultetat i att jag omedvetet försökt rädda andra för att på nått sätt reparera hjälplösheten. Min passion blev för mig själv nånting destruktivt... De e så enkelt... de e så lätt att fortsätta gå på i de invanda mönster o beteenden man har o de gör oxå att man kör på... om o om igen... o de förgör... sliter sönder... Mönster som blivit till vanor o som tillslut bara drar mig ner i avgrunden... De e inte mina känslor som skadar utan mina o andras handlingar o de låsningar vi själva har. Nån annan som ser de jag själva inte ser... Livet e inte logiskt... livet ger inga eviga garantier... den som vill lämna kommer att lämna...
Hur svårt ska de va att träffa en partner som respekterar mig... respekterar sig själv... en relation där handling o ord matchar... en ögonkontakt som ger känslan av trygghet... en partner som ger mig komplimanger... en partner som vill mig väl de skapar tillit... en relation där båda ger o tar - ömsesidighet... En normal, sund relation där de e ok att visa mig sårbar, där min partner finns o stöttar mig när jag behöver, en partner som står kvar i rider ut stormen o själv vågar visa sig sårbar istället för att fly... De e inte bara kvinnor representerande bland alla som kämpar för att nå fram till en emotionellt otillgänglig partner. Många kämpar på under många år innan de får nog o ger opp, en del blir tragiskt nog kvar... de stannar kvar i kärlekssvältande relationer helt utan nån form av kommunikation av olika anledningar. Vanligaste e väl hoppet att partnern ska vakna opp... ha viljan att iaf försöka förändra sig... mötas halvvägs... börja kommunicera... De kommer aldrig att hända! En annan anledning kan va oro över ekonomin... rädsla... barn... dålig självkänsla... När smärtan att stanna blivit starkare än rädslan för de okända vågar man ta steget att lämna... de känns absolut mer som ren överlevnad då än mod...