Dandeelion.blogg.se

Ett sista "kärleksbrev"... Ett brev om hopp... förändring... minnen... Ett brev som jag hoppas att du orkar läsa... Som jag hoppas nån gång i framtiden kanske ska komma att betyda nått för dig...

Aldrig nånsin under mitt liv har jag varit så lycklig som när jag varit me dig. Du var den personen jag ville berätta allt för, fast i min egen takt, du va den jag ville dela mina drömmar o mål me. Den jag ville leva o åldras me. Trots allt som hänt, trots att jag gjorde mitt bästa för att försöka överleva i en verklighet me dig så e du fortfarande den personen...

Jag vet att du känner likadant för mig...

Nånting hände som för stunden fick dig att glömma den personlighet jag alltid har älskat hos dig. Nånting som fick dig att glömma de egenskaper som innerst inne definierar den du egentligen e...

Jag kanske tog dig för given, tog "vår" kärlek för given men för mig e de vi hade tillsammans så oerhört speciellt... Mer än va jag kunnat drömma om att finna under livet... mer än va de flesta kanske nånsin finner under sitt liv... Även fast du inte va hos mig medans vi va tillsammans så lever de "vi" hade tillsammans kvar i varje cell av min kropp. De gör sig ständigt påmint... i varje andetag... i varje steg... finns du fortfarande kvar hos mig...

Jag vill så gärna kunna skriva att jag går vidare... Sanningen e att de här har krossat mig... krossat mig på ett sätt jag inte trodde va möjligt... Trodde väl aldrig att jag nånsin skulle kunna hamna här... Insåg inte hur mycke du betydde för mig... Hur beroende jag va av dig o de jag trodde va din kärlek... Jag måste ju iaf tro på att jag till slut kommer att kunna gå vidare... Glömma dig... Måste ju... måste ju göra de även om jag inte har en aning om hur... just nu... så måste jag försöka leva mitt eget liv... Men jag kommer alltid veta att du e mitt livs kärlek... Att de inte hade behövt bli så här... Att de me andra förutsättningar hade kunnat bli du o jag. Att vi hade fixat de tillsammans... att vi fortfarande kan fixa de tillsammans...

Jag tror inte att de va givet att du skulle börja känna så här, agera så här... bete dig så här... behandla mig så här... jag tror inte att känslor kan va så svart - vita... Trots att vi hade en underbar relation va de många saker som inte va perfekta... Vi hade ingen fungerande kommunikation, den sökte du nån annanstans... IRL o online... Allt bara spann vidare som ett skenande tåg som du inte kunde stoppa själv... för problemet låg hos dig själv... Jag hörde dig o jag tog de du sa på allvar. Tog dig kanske för given o bortprioriterade mina egna problem... 

Vår relation va långt ifrån perfekt i fråga om trygghet, vänskap, tillit o ärlighet. Men den va perfekt va gällde lust... passion... De som gör ett par till just ett par... Jag e ledsen att jag inte såg de, inte insett de förrän nu. Undrar va som påverkat dina känslor så djupt, så du själv väljer att behandla den du älskar så illa... Att du väljer att fly... väljer att fortsätta me dina "on - off" relationer så länge de håller även me andra... Jag tänker på, drömmer om, hur de skulle kännas att va me dig igen... Va dig nära... Känna din hud under mina fingrar...

Tänker tillbaka på att vi inte kunde hålla oss ifrån varann ens för en natt dvs när du ansåg att de va bra o ingen annan lockade dig... Tänker tillbaka på alla gånger därefter när vi älskat intensivt lr stillsamt o me kärlek. Trots att förtvivlan dominerar mina tankar nu tränger sig minnesbilderna av när vi varit me varann sig på ibland. Gör att min kropp längtar efter din. De kanske bara e så att känslorna spelar mig ett spratt... Lr så e de för att jag insett... Insett va du gjort mot oss o dig själv o vår relation o förmodligen oxå i alla dina tidigare relationer o de du kommer att ha framöver...

Jag vill inte ha nån "on - off" relation. Jag vill ha nått mer.,. genuint o seriöst... Jag trodde att vi kunde hitta de tillsammans. Jag kommer alltid tro att vi kan hitta de tillsammans. Även om jag måste försöka hitta ett sätt att gå vidare så kommer jag aldrig sluta tro på att de kan bli vi igen. Att vi kan bygga nått ännu bättre än de vi hade tillsammans... Men de ligger hos dig...

Va så fokuserad på tryggheten jag kände me dig att jag slutade bry mig om va du visade opp för mig. Jag borde ha förstått va som skulle hända. Att jag va tvungen att anstränga mig mer... Jag säger inte att en relation inte ska klara att de inte e perfekt. Men ibland måste man anstränga sig o de gäller även dig. Tänkte att du alltid skulle älska mig... alltid skulle va attraherad av mig... alltid va redo att reda ut stormarna... vet inte hur jag tänkte där... Jag tror oxå att dina kryssningar har påverkat vår relation. Oerhört mycke... Jag har inte kunnat förstå så som jag tror att du behöver. Inte respekterat din önskan om att du prioriterade nya potentiella partners o andras sällskap framför mig...

Ville att du skulle va hemma istället för att göra de du älskar... lära känna andra kvinnor där du får uppskattning o bekräftelse på ett sätt som jag inte kunde ge dig. På ett sätt som du kanske inte har fått på länge... Jag förstår att de e viktigt för dig så du inte missar nån som passar dig perfekt. Nån som inte ifrågasätter ditt agerande, tar dina ogrundade anklagelser, nån som gärna tar avstånd från sina vänner, främst de manliga, tar avstånd från sina barn o familj... Dina ogrundade anklagelser, kontrollbehov, svartsjukan som bottnade i nånting du själv ägnade dig åt, ditt målande, smusslande, undanhållande o brist på eget ansvar. Där tror jag att de här gick fel... Mitt tålamod stod inte pall längre... Man kan inte kämpa o bekräfta nån hur länge som helst utan att få nån bekräftelse tillbaka, man överlever inte på avståndstagande, ignorans o kyla... 

För dig kom de in andra saker som va viktigare än oss. Som har gjort att de vi hade inte längre va de som du har velat prioritera i alla lägen. Jag förstår de. Men jag vet att jag inte agerade så. Jag ville att allt skulle handla om oss, att vi skulle dela allt. Trots att jag såg att andra saker va viktigare för dig. Dina kryssningar... dina "vänner"... dina sajter... En stor del av ditt liv som jag inte förstod såsom jag önskar att jag gjort. Men de va svårt. Du lät mig inte komma in där. Du lät mig inte komma in nånstans i ditt liv. Jag ville så gärna träffa dina vänner få lära känna den delen av dig. Den delen av dig som bara har växt sig större alltmedan den sidan av dig som du visat mig krympt allt mer... jag ville lära känna dig! Jag vet att jag skulle älska den sidan av dig oxå...

Jag tror att de har gjort att de blivit obalans mellan oss. Jag har lagt hela min lycka i dina händer, men inte längre varit den som bar hela din i mina. De behöver inte va så för att du o jag ska kunna va tillsammans. Jag vill inte ta tid o kraft från de du brinner för. Jag vill bara va en del av ditt liv. Precis som jag önskar att jag hade fått göra dig till en del av mitt liv...

Jag har vetat att jag varit för beroende av dig, att vi båda varit för beroende av varann. Har försökt träffa kompisar. Har försökt hitta andra glädjeämnen. De va svårt du flippade alltid ur, svartsjukan, du flydde, dumpade, anklagade mig för att va ute efter sex me mina vänner... Ja, du... efter sig själv känner man andra... De man själv ägnar sig åt tror man även att andra ägnar sig åt... Att behöva stå bredvid o va totalt ignorerad medans du bekräftade o gav andra kvinnor komplimanger, nöp dem i häcken etc, etc e nånting jag aldrig skulle utsatt dig för oavsett om du stod bredvid lr inte... Att fiska online o inte va man nog att stå opp för de... finns de inga ord för... Att välja att bli aggressiv istället... inget enkelt förlåt... Ja, va säger man...? Att du tyckte vi skulle gifta oss pga av att din potens va på nedgående... Så här efteråt inser jag att de va nånting du bara drog till me för att slippa besvara min fråga om varför du packat... Ironiskt nog såg tydligen alla andra tecknen utom jag själv... Tyckte de va taskigt av din granne t ex att påstå att klänning o smink va dina egna o inte nån annan kvinnas... Du som va så ärlig om allt... Tänk va blind o naiv jag va! Som inte lyssnade på dig, fattade va de va du menade o inte.

Mitt liv stannade opp när du inte va där... Medan ditt liv flyger fram me dina "vänner" o din tillvaro där... Jag vet att jag måste hitta min egen väg... Jag e lycklig även utan dig o jag klarar mig själv. De där mellan dig o mig skulle va en bonus.. Jag vet att de inte kommer att gå i en handvändning men jag har börjat ta tag i mina egna problem... Prestationsångesten, sömnsvårigheterna, tillitsproblemen... Försöker träffa andra människor men de e inte lätt eftersom du tydligen känner de flesta här... kvinnor alltså... jag vill inte upprätta nån relation me nån som e vän me dig "what so ever" de e inte värt de... På frågan om jag känner dig blir mitt svar - nej! Tycker inte de angår nån fått höra saker om dig o ditt beteende o umgänge så de räcker. Förvånar mig att du fortfarande har vissa av de människorna kvar som vänner, kanske e som de sägs att du inte e klar me dem...

För jag vet att vi två hade kunnat fixa de tilllsammans om du bara velat kommunicera, åtminstonne försökt kommunicera me mig, jag e ingen tankeläsare... jag vet att jag måste försöka gå vidare på nått sätt o jag kommer för alltid hoppas. Hoppas o tro att vi kan hitta tillbaka o få det ännu bättre än förut. För även om vi kan finna andra att älska, andra att leva våra liv me så finns de bara en kärlek som varar genom hela livet. Sitt livs kärlek! O du e min! Kanske inser du en dag att jag va din... kanske inte...

Just nu e du inte hos mig. Du lever ett annat liv o ser inte tillbaka. Om du nånsin gör de finns jag kanske här... kanske har jag hittat nån annan... Träffat nån ny att älska... Men min kärlek till dig kommer alltid finnas kvar o jag kommer fortsätta hoppas o tro på att de kan bli vi nån dag igen. Hoppas o tro att du nångång ska känna att de e meningen att de ska va vi... Jag kommer för alltid bära me mig minnet av vår första kyss när du va på väg till bussen hur vi stod där o inte vågade ta de där första steget.. Jag älskade dig då... jag älskar dig nu... jag älskar dig för alltid...

Jag har kämpat, raderat dig från hårddisken... Jag e envis som fan när jag vill nånting, bestämmer mig för nånting... Va allt de positiva bara illusion? Ditt sk frieri...? Ditt snack om att "vi" skulle fixa till "din" uteplats på bussen på väg till stan...? Varför höll du min hand hela vägen...? Skuld...?Kommit långt me att radera dig ur minnet... Va me lilltjejen på station för ett par veckor sen... flera dar efter slog de mig att... mannen som "letade" pant kanske rent av va du...! Gröna brallor, marin hoodie... näsan... käcklinjen... skägget me de vita, grånade mittpartiet... de spattiga hoppet åt sidan när lilleman skällde till o gjorde utfall för du kom för nära... de spelade ointresset fast allt zoomades in... ja, de kan ha varit du! Envis o beslutsam e jag! Hmm... nånting att lägga ev pant i borde väl varit me...?

Egentligen spelar de absolut ingen roll om de va du... jag bryr mig trots allt inte längre om hur du mår lr va du gör... Projicera över dina egna tillkortakommanden får du göra på nån annan framöver... De e ingenting jag behöver ta... behöver en man som e nöjd me mig som jag e o inte behöver fiska online... IRL... Bekräfta o ragga trots att jag e me... Nej, tack! Mitt ifrågasättande va aldrig kritik! Du behöver aldrig känna dig obekväm lr fly från mig mer... jag kommer säkert inte tänka på att de faktiskt e du!!! Jag avsluta tydligen vår relation när jag ifrågassatte varför du undanhöll att du skulle iväg på kryss... va väl bara så enkelt att du ville komma undan, ville väl bara hitta rätt tillfälle o där stod du dig ganska slätt... Du vet att jag inte gillar när nån försöker köra me mig o blir bara misstänksam på såna personer, i riktiga relationer... tar man hand om varann även där man inte e överens o vi e vuxna nog att våga ta de svåra samtalen... trodde jag...