Tankefnurr...
Maskrosbarn finns överallt o har styrkan att ta sig igenom de mesta... som maskrosen som växer genom asfalten. När man gång på gång blivit avvisad förstår man varför man har så svårt att känna tillit för nån, oavsett va som sägs vet man att de e den totala motsatsen som gäller... De e inte konstigt att vi uppfattas som avvikande, kalla, skeptiska, osäkra, rädda o hemlighetsfulla. Jag har som vuxen börjat bry mig om, lyssnar o vågat stannat kvar... Tänk er att ni blivit biten av flera hundar... litar ni på nästa hund ni möter?
De e dax att jag släpper på mina mentala spärrar, mina rädslor... dax att möta mina innersta tankar o känslor o ta itu me dem... våga ta steget ut i livet. Acceptera att jag inte rår på vissa situationer men trots allt har styrkan att ta tag i situationen utifrån mitt perspektiv där de behövs. Sluta tillåta människor jag bryr mig om trampa på mig o behandla mig som skit... sluta acceptera att de lägger över sin skit på mig... Välja bort de som får mig att må skit, framförallt börja lyssna o ta de andra säger om personer på allvar, reflektera över de som sägs, de har lixom stämt hittills me facit i hand. Inte lätt att bryta gamla mönster men jag e på väg...
