Dandeelion.blogg.se

När de kommer till relationer så har jag nån slags rädsla, osäkerhet... att inte duga... känna tillit... Jag återupptog en relation som jag vet aldrig kommer leda nån vart o inte e nånting att bygga nånting på... jag vet av erfarenhet att de inte e bra men vi har haft en väldigt stark dragning till varann från första gången vi möttes... så mycke känslor men ändå har vår relation mest gett mig tårar o besvikelse. Personen har brutit i aggression så många gånger o då slutar jag existera i personens liv... de e ingen riktig man, ingen mes... snarare en liten, liten osäker o rädd pojke... o vi har alltid kommit tillbaka där vi slutade... Jag vet fan inte varför men personen betyder oerhört mycke för mig trots att jag e medveten om att de aldrig kommer att funka. Sörjer över att personen inte ville kommunicera, va uppriktig o ärlig... vi borde ju för fan  förstått o respekterat varann men personen gör ju aldrig några fel... Vi snackade aldrig... känns bara som att jag aldrig va bra nog trots att jag verkligen försökte, fick aldrig några svar på mina frågor bara motfrågor o personens egna projiceringar o anklagelser... Kommer de inga svar på de anklagelser o påhopp man får e de projiceringar... de finns de bara motfrågor o motpåståenden på, inga svar att ge... eftersom en projicering e de dåliga personen som projicerar inte vill ha hos sig själv o ett svar skulle lixom avslöja just de... hänger ni me? 

 

Sista tiden har jag tänkt en del på ett gamalt ex som fortsatte va en riktigt go "vän" som jag vet har känslor för mig men som jag aldrig  gett en chans till...  för jag har varit osäker på om jag verkligen kan känna mer än vänskap för honom men jag kanske borde ta reda på de?  Jag e bara rädd för att om jag börjar dejta honom annat än som vän o sen inte får starkare känslor så kanske jag sårar honom gör honom besviken o så förlorar vi vår vänskap... den e lixom värd mer. Även om han bedrog mig o de va riktiga jävla bråk emellanåt så blodvite uppstod så ljög han aldrig, han va ärlig o sa som de va när jag frågade... gav mig alltid svar o de har jag alltid respekterat honom för. Han finns alltid där när o om jag behöver... o nån jag alltid kan lita på oavsett när... Han stöttade mig genom mina cancerperioder o i de här me Mr D... 

 

 

En relation bygger på kommunikation o att man lixom e bra vänner som kan snacka me varann om allt, man e lixom inte kär 24/7... 7 dar i veckan... Jag e ingen "toffelkvinna" utan ett eget liv... som låter min partner styra mitt liv på sina villkor efter sitt eget tycke o smak jag har oxå egna behov men förstått att man ibland måste kompromiss. Passar de inte får de fan va... bara så förbannat lågt att inte våga va lite man o säga som de e istället för att insunera hur man vill ha de... Snacka runt istället för rakt på... Vissa människor speglar sig i de dem möter... råkade klicka opp personens profil... när vi hängde hade även personen låst profil lixom jag... nu e den öppen... Vem personen e beror tydligen på vem personen speglar sig i... Saknaden känns jobbig emellanåt o känslan av att personen fortfarande känner desamma som jag... men va fan såsmåningom kommer väl oxå jag vidare o vaknar en morron o lixom undrar va i helvete jag såg där... Personen menade att jag inte alltid e uppriktig o att jag ljuger... men kan inte ge ett enda exempel på när... Ironiskt me tanke på hur ofta o mycke personen själv ljuger o förnekar saker... Kanske har jag ljugit... nån vit lögn eftersom personen inte e ett dugg pålitlig själv o jag snabbt genomskådade när personen ljög... detaljer som inte stämde... Eftesom jag slutat existera för personen o personen envist vägrar svara på de kontaktförsök jag gjort har tack o lov förståndet tagit över. Envis utav helvete e jag o bygger snabbt o enkelt ett berg högre än Mount Everest av ett sandkorn... har nått min gräns av förnekelser, lögn, undanhållanden o kontroll, pundarparanoid misstänksamhet... Jag e fan värd respekt o bekräftelse nånting jag aldrig i helvete kommer att få från den personen... Personens maktspel biter inte... Nånstans borde personen inse sin egen del... men de e o hoppas på för mycke sånna mirakel händer lixom inte. Förändring kräver vilja o mod... nånting 5 - åriga småpojkar inte har...